Aftonbladet – 19 november 1842, sida 1

morbassinen måhända en gång stod och dejligs qvincor badade sina sköna lemmar, omstrålade af tu:ende lampor, omdoftade af röke!ser, sång och harpolek, hoppar nu den värsjeliga grodan; kanske denna är ena af dessa mäktiga kejsarinnor sjelf, som är dömd att släpa sina våta tunga lemmar nere 1 mörkret, der, hvarest hoa forfom spacn sina onda mordiska tankar! Biil nere i den svarta natt, osaliga; häroppe blomstra rosorna, den varma solstrålen kys:er lagerträdets gröna blad, och den främmande insuper här en skön bild af södern, som aldrig skall plånas ut från bars minne. Vi vandra bort från dessa frodiga gröna svalg; vi följa stigen, som vindar sig mellan blommande buskar hän äfver höga murar, en träträppa förer oss ned i en arnan del af kejsarborger, till en kåltäpga. Golfvets mosaik är försvunnen, snigeln skjuter upp ur den våta jorden, der fordom Roms kejsare med sitt hof sträckte sig vid den yppiga taffeln. Här doftade de kostbara rätter, flamingotungor, ålmjölke, påfågelbjernor; bär vexlade dessa jordens store under måltiden sina rika drögter; här prunkade de med falska lockar, sminkad hy och färgade ögonbryn, guldstoft i håret och med sko, hvars sula doftade af välluktande salfva. Den stackars gu!dsmidde slafven sted stel som kolstocken nu; om han hostade el!er nös, b!ef han kastad i fiskdammen, för ait göda fiskarna, som skulle sättas på kejsarens bord. Hvilka minnen hänga dock vid detta ställe, bär, hvarest Caligula, Commodus och Tiberius herrskade? Diktaren kastar med förakt dessa vanvettiga kejsares namn ut i verlden; förbannelse hvilar öfver dem till verldens ända! Skolpojken i den ringaste by i Norden knyter sin lilla hand och kan ej bedja Gud för de onda menniskor. På kejsarborgens ruiner sväfva deras ondaandar; de flyga med tankeas snabbhet öfver jorden och dröja blott der en fördömelse uttalas