Aftonbladet – 19 november 1842, sida 1

itver deras lif och framfaril — flyger öfver haf och land! Intet slägtskap, intet politiskt förhållande, intet beskyddar eder nu! J stån allenal — Menniskorna döma! Gud tillgifvel — Der öfverflödet hvälfde sitt yppighetshorn, vexer nu den trefliga grönkålen; de murar, som omsiöto den djuriska lasten, bära nu försonlighetens breda skylande blad; oljoträddet gror, der blodet flöt. Vi vilja erinra oss Titus, minnas de ädle, hvilkas lefnad kastar en solglans öfver minnena; vi vilja se på de doftande sköra rosorna, och för den evigt herrliga naturen glömma dea sjunkna storheten! MalibranGarcia är död! Teatern San-Carlo var stängd och skulle förblifva det urder hela den tid jag kunde vara i Neapel. Det stora präktiga huset med sina basreliefs förekom mig som ett grafmonument öfver sångens drottning, henne som jag för sja ir sedan här hörde för första gången. Hon är död, Malibran-Garcia, sångens drottning! O jag minnes henne, hor står lefvande för mig frin denna första afton! Man gaf operan Norma, som då var ny, jag kände den icke, jag bade aldrig bört Malibran. Huset var proppfullt! mitt hjerta klappade af längtav! Risån rullade upp, druidernas echo: ljöd gexom skoger. — och scart tridde Norma upp. I hvit drägt med kransen om sin panna, stod nu Norma-alibrsn der, fom vore hon sånggudinnan sjelf; hon afskar den friska ekqvisten och sången ljöd — ja det var den höga sånpggudinnan sjelf! så hade jag aldrig förr hört sjungas! det var såsom om bjertats djupaste känslor uppenbarade sig i toner, mitt bröst utvidgade sig dervid, jag kände en ofrillig rysning, såsom vi alltid känna, när något gudomlig: uppenbarar sig för oss. Hon tystnade och en storm af ju bel uppfyllde bela huset, men der hördes också en skärande pipa, en enda, men dess hvyssling