ett påbud, att hela nationen skulle raka främre delen af bufvudet och sammanbinda resten af håret till en hårpiska eller svans, hvadan denna nu utgör en väsendtlig prydnad i mankönets toilett. Den hyfsas mycket noga, förlänges genom tillsatser af löst bår och prydes i ändan med en bandros. Gemene man nyttjar dan att jaga undan fyrfotor, och att damma af bord och stolar med, och då de, hvilket dock sällan inträffar, bli uppbragte, sno de motståndarens hårpiska om handen och slänga om hvarandra, till dess en af de stridande skriker fram sitt cpeccavip. — Om Chinesarnes små fötter förtäljer herr Bingham ock åtskilligt. De arma barnen Jida grufliga plågor för detta besatta mod. Deras fötter snöras åt, så att de icke utan största svårighet kunna gå, hvarunder de balansera sig med de små armarne och hoppa och kräla, att de se ut som gåsungar, då dessa, med tillhjelp af vingarne, skola springa. Fruntimmer nyttja käpp, för att hjelpa sig fram på sina förderfvade gångredskap. En fransysk tidning beskärmår sig högligen öfver, att herr Ancelot, medlem af franska akademien, kunnat förneka sin höga bestämmelse som poet och lärd ända derhän, att öfvertaga administrationen öfver vaudeville-teatren. I detta materialismens tidehvarf, amenar den, askulie Orpheus sjelf icke draga i betänkande att bli direktör öfver berr Carters menageri, om han der med kunde hoppas att vinna penningar. Kunde Richelieu väl föreställa sig, att Iacademie frangcaise en dag skulle rekrutera vaudeville-teatrarne med direktörer, etc. erc.? (Liksom om detta herr Ancelots steg utgjorde första beviset i våra dagar på, att sånggudinnan trädt i tjenst hos mammon! jeller för hvad skrifva väl dessa stora småsaksförfattare, månne, sina dussin pjeser, för vinningen eller äran ?) För öfrigt klagas öfver den förflutna veckans andefattiga prestationer, men man hoppades dock att den ingående skulle bli rikhaltigare. Man beredde sig på en dram af Madame Ancelot på Odeon, och en ny komedi af författaren till Voyage å Pontoise; på Thåtre-Francais hade man ju M:lle Rachel och Fridegonde; på opera-comique Hr Scribe; samt vådeviljer till dussintal, och en melodram af Eugöne Sue. En fransk tidninz förmäler, att hotelet vid Place Royale, som fordom beboddes af Marion Delorme, blifvit inköpt af Victor Hugo. Ett högst intressant arbete utgifves nu i Frankrike, bland många mindre intressanta. Det innehåller en mängd valda poemer från äldre och yngre tider, a! Pannard, Beranger Desaugier m. fl. med åtföljande melodier af Pergolese Rousseau och Måebul m. errangerode af Colet samt teckningar af H. H. Tri molet, Steinheil och Daubigny. I Bremen har man nyligen för första gången gifvit cHugenotterne,c dock utan särdeles framgång. Det ser ut som ödet bestämt att de, på sin Eriksgata öfver de Europeiska theatrarne, skulle skjuta bresch i samtlige deres kassor. Redan andra aftonen var huset glest besatt, oaktadt operan var högst brillant anordnad. Från Hamburg skrifves att Aubers cKrondiamantena har haft en lysande framgång, hvilket bör förnämligast tillskrifves M:lle Jazeds förträffliga utförande af Philomenas parti. cRienzi, der letzte der Tribunena, en stor tragisx operai ö akter, musiken af Richard Wagner, har med stort bifall blifvit gifven i Dresden, och den unge Kompositören under stormande aplåd framropad. Petersburgarne lefva beständigt i den glada förboppning att erbålla en Italiensk opera; man vet att af alla kompositioner, med undantag af de Moczartska, älska Ryssarna mest de Italienska. En följetonist i Scw:rnaja Pischela anmärker: (alit förboppningsfullast!) aDen Italienska operan är civilisatlonens skönaste blomma; den är en hufvudstads förnämsta, ja, så till sägandes hufvudsekligaste prydnad. Der en Italiensk opera är, der är ock välstånd, fin bildniog och sann smak för det sköna!c Så sä. ger Sewernaja Pischelä följetonisten!