Aftonbladet – 18 november 1842, sida 1

liksom man vid dylika tillfällen frågar en stereotyp; och Henrik svarade i samma ton: Ja, ett och annat, jag vet inte...Fanny fyllde för andra gången kopparne. Hu, hurra! hburrals utropade nu plötsligen Henrik, sprang upp från stolen och svängde bladet i höjden. Syster, jag får höra honom,, fortfor ham med glädjestrålande ögon. Ja, min högsta önskan skall uppfyllas; jag visste det väl; nu vill jag höra hvad han kan och låta honom höra hvad jag kan. OÖ, han skall omfatta mig, han skall icke neka bifall åt min konst. Tror du inte, att han skall säga mig rent ut hvad han tycker om mitt spel? Hans bifall skall bli mig mera värdt än alla recensentpesnors lof och beröm. Mån tro jag icke skall ta på mig mina svarta kläder? Skall jag inte gå till bonom nu genast? Säg då, Fanny... Skall jag inte ta min fiol med mig? Ack, min Gud, vå glad jag ir, ... men du svarar ju ingenting? Jag vet ju inte hvad det är, som så mycket förtjuser dig. Hvad är det som du menar?, Ole Bull är ju här, ser du inte... det står ju att han kommit bit i går afton, och att han före sin afresa kommer att ge en konsert här, Han kan spela, skall du tro. Det har sjelfve Spohr sagt. Nigra påstå, att han kan mer än sjelfva Paganini. Och hur har han hunnit dit? endast genom öfning! och det måste du kunna intyga. att sådant icke fattas mig... tolf timmar om dygnet året om... Men man måste också börja så, om man vill hinna något. Skynda dig, goda, bästa Fanny lilla, tag fram mina bästa kläder, min sidenväst, en hvit halsduk — ör du! Jag vill presentera mig som en ama