Aftonbladet – 18 november 1842, sida 1

och gnolade efter dina melodier; och till sluts gick han derifrån med ett sakta hm! hral! Jaså, gjorde han det, sade Henrik och log nöjd; kanhända har jag lyckats förkorta hans långsama timmar. Derför skall han också så mycket sorgfälligare bevaka dig, syster. För det han hör på dig? Jag tror tvärtom, att han skall förgäta allt och, lutad mot väggen, helt saligt inzomna vid ljudet af din musik. Henrik tryckte varmt och hjertligt systerns hand och utropade: Ja, hvilken skön, hvilken herrlig konst är icke musiken, då den utöfvas med fullkomlig färdighet! Den förtjenar sanoerligen, att man för hennes grundliga studium uppoffrar en god del af sitt lif och sina nöjen. Man måste öfva sig, utan uppehåll, utan hvila. Här, om någonsin, sannas det gamla ordspråket: öfningen gör mästaren. Ju mera öfning, desto större konsten — detta är en helt naturlig följd; och om jag redan med mitt spel förmår draga denna mnattväktare från: sin tjenst, fjättra och intsga konom, införa honom i min himmel, tror du inte att jig sedan kan lyckas detsamma med en stor hop? Tror du inte, Fanny, att j:g mes mitt spel skall göra mången rätt lycklig och. förtjust? Man talar om så många stora talanger, som fylla verlden med sitt rykte; men hvarigenom hafva de blifvit ryktbara, om inte genom en ovpphörlig öfning och de större eller mindre anlag naturen nedlagt hos dem., Under detta tal hade Fanny tillagat kaffet, och brodren drack hastigt den doftande koppen. Då bultades på dörren och en gosse inträdde med ortens Intelligensblattn. Är det något nytt i bladet? frågade Fanny;