Aftonbladet – 17 november 1842, sida 3

När . Pao!o återfunnit tillräcklig styrka och förstånd, underrättade Ambrosio honom om hvad som tilldragit sig, och ynglingen beslöt ändtligen att bikta sig för honom,. utan att denna gången undandölja någonting. Den goda presten såg uti allt detta Guds finger. Han sökte bemedla en försoning emellan båda slägterna, och den gamla Negroni visade sig villig dertill, då ban fick veta, att den som räddat hans dotter var en Francerchini. Han räckte honom hånden medfaderlig hjertlighet. Försoningen blef uppriktig och varaktig, ty et! år derefter var Joanna Negroni Paolos maka. Den gamle vördnadsvärde Ambrosio gaf dem den presterliga välsignelsen. Snart inslumrade gubben uti Guds sköte, som säkert långt förut skänkt honom tillgift för ett ofrivilligt brott, hvilket ban gäldat genom sextio års ånger och dygder. (Slut.) äl ——— TRISTAN oACUNHA. I medelpunkten af södra Atlantiska oceanen, midt emellan Goda Hoppsuden och Plataflodens mynning höjer sig en volkanisk klippa ur vågorna, det är Tristan dAcunha. Den har länge varit obebodd, men är nu befolkad af nigra få men talrika familjer, en koloni af Europeer, nästan ika skild från den öfriga verlden och lika egen i sitt slag, som den ryktbara staramen af blandad Europeisk och Ötaheitisk bärkomst på Pitcairn. En af Engelska jagtsällskapets små farkoster. Wanderer sträckte sin vågsamma färd ända till denna ensliga punkt i oceanen, och man har af dess befälhafvare följande berättelse: Den 49 Maj 1842 arlände vi på höjden af Tristan dAcunha. Man torde måhända minnas ännv, att Brittiska regeringen ansåg sig föranlåten att hålla en liten garnison här, under Napoleons ångenskap på den 20 grader härifrån belägna S:t Helena, och att denna garnison indrogs efter jen verldskunnige fångens död. Men en gam