Aftonbladet – 17 november 1842, sida 1

och snart, besegrad af de wida röresser han bade att bekämpa, nedföll han vid foten af en gammal ek, lutade hufvudet emot sina händer och grät. Uti denna belägenhet tänkte han ofrivilligt tillbaka på det förflutna, och hela hans föregående Jlefnad stod framför hozom som en. lefvande tafla. Han såg sin barndoms leende dagar, smyckade med den unga inbillningskraftens blomster, Hu bestämda att vissna på en blodig graf, och han smålog bittert åt alla dessa g ilne drömmar, som -dödens vinge 1 dag skulle fligta bbrt. Paolo hade velat, att det åskväder, som sammandrog Sig, skulle utbryta på hans graf; men åtminstone hade han beslutit, att nästa morgdnsol skulle för honom blifva den sista, och han väntade blott för att lemna denna sorgernas dal,-till dess han först uppfyllt det fasansfulla kallet att utgjuta hämndens försoningsblod. Han könde likväl ej hindra sig ifrån att skänka en saknadens suck åt detta lif, hvilket bån nu skulle uppoffra, han, som var så ung och redan lefvat för länge; men det var just ferföre, att nu föresväfvade honom en skön, en leende syn, och han påminde sig hvad som nigon tid förut händt honom. Uti detta äfventyr; hvaraf ynglingen gjort en hemlighet, skola mvi finna orsaken till den mjältsjuka,. söm Ambrosio blifvit varse, och hvartill han ej kunnat upptäcka en öataglig anledning. Drifvn af den obestämda längtan, af den hemliga oro, hvilka vanligen beteckna öfver gången från barndomen till mannaåldern, och dessutom Jedsen vid de enformiga nöjen, som räfjagten och utflykterna i skogen kunde er