Aftonbladet – 17 november 1842, sida 1

Liuretta hela sin sinnesstyrka, fåfängt sökte hol att lifva sina krafter genom återstoden af de berusande capraria, somi hennes resflaska änn innehöll, allt var förgäfves, sjelfva naturn tyck tes till och med: förklara sig: emot henne; t himlen, som nyss var så klar, så molnfri, be täcktes,på en gång af tunga moln, hvilkås mörk stoder dolde det stjernströdda: hvalfvetj-och Si roceo-vinden började att hastigt blåsa. Laurett måste slutligen vika, men först efter ett lång kämpande beslöt hon att återvända hem. Alive: detta beslut: var ej utan svårighet: uti sin för virriog hade den gamla qvinnan längesedan af vikit från gånogstigen,: som förde! från berget klipporna och träden, hvilka blott till häilfte framskymtade utur möfkret, visade endåst ö såkra och orediga föremål. Slutligen kunde Ho: dock genom mianet leta sig fram och äfven tyrade sig på en genväg öfver sklipporna, hvi ka2 vanligen begagnades af räfvarne ochirådju ren, en farlig väg, men som mera än hälfte förkortade det afstånd, som återstod henne, oc hvilket hon kände sig oförmögen att tillrygga lägga. Vi låta benne med Jdångsamma steg vandr framåt sin: boning, och återvända imedlertid ti Paolo. vid i Den olycklige språng alltid i samma riktnin it Bocognano och sökte just i det hastiga lop pet en tilllykt mot sina egna känslor, ine kunde det. oaktadt ej alldeles undfly: den förv fattade tänkan, som plågade honom. Så gic han länge -under Siroceo-vindens raseri, hva häftighet. öfverensstämde med stormen uti han -jil och ljöd uti hans öron som en sorgmusilk sindligen blef han nödsakad att gå långsammar