Aftonbladet – 16 november 1842, sida 3

plågor jag hvarje dag uthärdar vara en tillräcklig botgörelse uti hans ögon.. Tiden hastar,, inföll Lzuretta med otålighet, ty hon hade af hela sia lefnads fördomar och sin nyss timade 7olycke, bildat sig ett slags Obeveklig grundsats; tiden hastar och vi försumma den med onyttigt tal. Paolo, jag har blott ett ord att säga dig, en fråga att göra dig; kan Franceschinis enka i morgon följa dens liktåg; hvars maka hon så länge varit? År du färdig alt följa mig? Du tvekar! Du svarar mig ej! du fruktar kanske att gå vilse bland klipporna; du är rädd, att den kyliga nattluften kan skada din blomstrande hy!l, Paolo upplyfte sorgsen sitl hufvud, och med en blick, som af smärtan förmörkades, svarade han henne på en gång vördnadsfullt och bestämdt: bMin mor, ni vet att min vördnad och kärlek för min far och er har alllid varit för mitt bjerta mera ett nöje än en pligt, och ni kan ej göra mig den skymfen, att tvifla på mina känslor vid de:ta tillfälle.n nDina ord, Min son, äro granna och mycke låggan, sade Lauretta och kastade en mörk blick på sin son. Hvad mera? Om ni ej tror. mina ord, min mor, så tro dessa heta tårar, som falla på edia höänderly Ord äro ingenting, och tårarne ew lappri, gerningarne äro allt Ni bar mera än en mor, fortfor Paoio, ute brytande, natt Qo:ci min lag, Jag l s mitt hufvud under fördom k, och jag har aldrig varit sinnad att dela edra tankar om Vendettann ång kunnat se, min utt mörka hennes afor aldrig utgjort