Ett missförstånd, så obetydligt att ej en gång familjens . anteckningar hade bibehållit omständigheterna dervid, hade icke dess mindre uti flere sekler åtskilt slägtena Franceschini och Negroni, fordom förenade genom den hjertligaste vänskap. Denna tvist, som uppstått uti ett annat land och före den grekiska utflyttningen, hade småningom antagit hea karaktären af ett oförsonligt hat, och så mycket lifligare bibehållit sig, som de båda sligtena uti sitt fädernesland bodde nära hvarandra, och nästan intet slägtled förgått, utan att någon blodig strid på båda sidor upplifvat bitterheten och styrkan af gamla minnen. Vi måste göra detta korta afsprång innan berättelsen fortsättes. Vid åsynen af den gamla qvinnan korsade sig Ambrosio: och höjde sina oroliga blickar mot hixalen. : Paolo bleknade: och uppsteg med en häftig rörelse; han igenkände sin mor Laurettå Franceschini, hvars gerning var ganska betydelsefull: Paolo hade ej mera någon far, och Fran ceschinis lik afbidade en hämnare. Paolo; sade slutligen den gamla Lauretta, med en röst på en gång högtidlig och förkrossad; sännu denna morgon var jag en:lycklig maka; i afton är jag blott en tröstlös enka, som ej.en gång Sger rättighet att anlägga sorgdrägten, ty rättvisa är ej ännu skipad. Min mor!l ,Hör mig, Paolo, fortfor Lauretta och fattadesonens händer emellan sina magra, darrande fingrar, hör mig, och göm alla mina ord uti ditt hjerta; det vifves ett namn, nesligast bland alla namn; ett namn, som jag ännu i min ungdom Järde att