REFORMERNA I PREUSSEN OCH FURST HARDENBERG. Fiere serskiltda fenomener inom det offentiga lifvet i Preussen visa, att sträfvandet till ett konstitutionelt samhällstillstånd, med säkra sarantier för folkets rättigheter, vunnit en utbildning och en styrka, som skakat aallenastyrelsena i dess innersta grundvalar. Den nuvarande konungen, i intellektuelt hänseende sin fader oändligt öfverlägsen, söker väl genom glansen af vetenskap och konst, gerom utmärkta snillens inkallande i landet och deras användande vid universiteten eller i statstjensten, att iiksom nedtysta fordringarne på politiska refor mer. Men den höga ståndpunkt af bildning, hvartill preussiska folket redan hunnit, och hela den riktning, i hvilken vår tid framgår, skolz dock ej låta den politiska rörelsen i Preussen stanna, förrän den hunnit sitt mål. Mycket, ganska mycket har under den period at förra konungens regering, då statskanslern, furst Hardenberg, ledde ärenderne, blifvit gjordt, att rödja väg för den politiska friheten, och det är till en stor del de af honom dels utförda, dels inledda reformer, som nu bära sina frukter i en vidt spridd konstitutionel anda inom preussiska monarkien. Det kan :derföre vara intressant, att i närvarande stund, då intet enda kabinett i Europa har att uppvisa en minister, som arbetar för folket, utan blott furstetjenare och byråkrater, gå tillbaka några tiotal af år, och se hvad som då, under en enväldig statsform, uträttades af en man, i hvars själ och hjerta skapande idder och varm menniskokärlek dväljdes i skönt förbund. Furst IHardenbergs namn blir alltid stort i Preussens historia, ty det är outplånligen sammanbundet med denna stats pånyttfödelse efter dess djupa: fall 1807. Vi välja ur en uppsats i ett tyskt blad: cOm ständerförfattningen i Preussenn, följande utdrag, som i korthet skildrar Hardenbergs ställning till Fredrik Wilhelm III, sedan denna monark omfattat den reaktionära riktningen, och äfvenledes visar, hvilka stora statsförbättringar, som infördes under den period, då Hardenberg var själen i förvaltningen: eDå statskanslern furst von Hardenberg dog år 1822, hade en vändpunkt redan inträffat i de allmänna angelägenheterna. Han dog i besittning af sina embeten och sin värdighet, men icke af sitt förtroende och sitt inflytande. Hans stora tjenster skyddade honom emot en formlig oxåd, men icke emot hemliga misstankar. Ja, ban skulle icke ens hafva blifvit kallad till kongressen:i Verona (hvars slut han icke upplefde), om icke kabinettet i Wien genom sin bemedling hade afböjt Bernstorffs redan beslutade ditsändning Hardenberg förutan, och den kränkning, som derigenom skulle hafva vederfarits den sednare. Fastin ban, följande en oemotssåndlig impuls, bjudit handen åt mången åtgärd, som icke helt och hållet öfverensstämde med de åsigter, han förut uttalat rörande preussiska statens framtid, och fastän man måhända icke kan helt och hållet fritaga honom från den förebråelsen, att han, för att bibehålla sig på sin plats, något vikit från sina grundsatser, så. har detta dock icke kunnat skydda honom emot. förebrielsen, att hafva fört staten för långt på liberalismens bana, att genom öfverilade reformer hafva förSEN NNF ROSRNOEEYEKRSEEN Rr ESA DETE STTEe