eredt samhällets upplösning, att genom okloka iften hafva ingifvit de närgångna mod, och att enom lättsinnigt slöseri hafva bragt statens fianser i den betänkligast? ställning. : Om och uruvida dylika beskyllningar funnit ingång i en högsinnade furstes själ, som då stod i speten för staten, är svårt att säga: svårligen kan an hafva undgått att inse, att statens ärofulla teruppståndelse efter det djupa fallet var att illskrifva lyftningen i sinnena, och hela hans egering, till och med den sednaste tiden, lemar ovedersägliga bevis, att han aldrig fullkomigt frångått de grundsatser, som verkat statens vånyttfödelse. Anklagelsen mot Hardenberg för löseri med statens medel var så helt och hållet ipen ur luften, att den icke ett enda ögonNick kunde missleda regenten. Fredrik Wil. welm III, som såg Hardenberg, för sin person, öra ett så ringa bruk af dan rättighet, konunens förtroende lemnat honom, att disponera de lImänna kassorna, och såg honom dö nästan attig, har säkerligen aldrig i denna punkt trott örtalet. Men att de många erinringarne från tonungens närmaste omgifning och de kretsar, om voro vänligt stämda emot honom, embetsnännens farhågor för följderna af det alltör raska framskridandet i statsinrättningarne och i den inre lagstiftningen, understödda af ungdomens och dess ledares okloka beteende, vilket, efter behof, kunde sättas i sammanhang med de revolutionära utbrotten i det vestra Europa, att allt detta ingifvit konungen tvifvelsnål, huruvida det vore lämpligt att gå längre på len beträdda vägen, och småningom gjort honom benägen för ett motsatt system, detta bevisar hans vägran att sanktionera den af statskanslern utarbetade allmänna kommunalförfattningen, hans sterhållsamhet i afseende på den ofta utlofvade nationalrerresentationen, stillaståendet i de åren 1810, 1841 och 1812 förkunnade reformer, återgängen till den redan helt och hållet upphäfna förra inrättningen af ständer, och ministern ver Foss utnämnande till den aflidne Hardenbergs efterträdare, Voss, om hvars korta embetsförvaltning man ingenting annat har att säga, än att han i sina politiska åsigter i alla stycken varit Hardenbergs motsats. — Hvilken öfverraskande målning i konungens högsinthet, af bans tjenares bildning och oförtrutna verksamhet, af alla undersåtares uppoffringsförmåga och af nationens fasta förtröstan på statens framtid framställer icke för våra ögon lagstiftningen från 1807 till 4845! Man har prisat natten till den 4 Augusti 1789, då ättlingar af Frankrikes ädla slägter i nationalförsamlingen nedlade sina privilegier på fäderneslandets altare, och månget tyskt hjerta bar klappat varmare och fullare för den ännu obefläckade revolutionen, som var i stånd att framkalla en sådan täflan i uppoffring och försakelse. Låtom oss betrakta hvad som skedde i Preussen utan revolution! Full frihet i fast egendoms förfyttning man och man emellan, fullkomligt upphäfvande af alla underdånighetsförhållander, böndernes. förvandlande till sjelfegare, upphäfvande af natura-prestationer emot skadestånd, förläning af eganderätt åt bönderna, länsförbindelsens upplösnivg, uppbäfvandet af fideikommisser, adelns ställande på lika punkt med de öfriga stånden, i afseende på drifvandet af eit yrke, lika rättigheter för alla stånd till de högsta civila och militära embeten, afskaffandet af alla hinder emot näringsfriheten, de kungliga domänernes beskattning, deras användande till afbördande af statsskulden, städernas sjelfständighet genom den utfärdade stadsordningen, fast bestämmande af förhållanderne emellan husbönder och tjenare, statsförvaltningens förenkling i alla grenar, upphäfvande af undantag från krigstjenst, upprättandet af landtvärnet och landtstormen, allmän skyldighet till krigstjenst, öfte om en nationalrepresentation och förbindelser dertill — dessa voro frukterne af en i svåra tider samlad erfarenhet, af sjelfkännedom bos furste och folk, och af en i olyckan pröfvad ädel viljal EERO