Aftonbladet – 14 november 1842, sida 1

aCbaries, ni skall icke gå. Jag trodde att det var så, och har sändt ett bref till mr Wortex, och afsagt mig honom för alltid. Hvadär mina anhörigas vrede — hvad är fattigdom och nöd — hvad är menniskors timliga fördömande mot ett helt kallt och hbjertlöst lif, en tom öfvergilvenhet, och Guds misshag! Nej, nej, nej; bättre att överge verlden och lefva i ensamhet, än att bli en lysande och brottslig slafvinna. Gå icke, Cha.les, gå icke ut i natt; men af vänskap för mig, lemna detta hus i morgon, och glöm en, som känner både ert värde och sin egen pligt för väl, att icke frukta en längre sammanvaro. Som hon sålunda talade, låde hon sin lilla. vackra hand hejdande på hans arm. Hvad var att göra? Han kunde icke obevekligt och med våld göra sig lös, Jika litet kunde han uppfylla bennes begäran. Han mnärmade-sig -derföre så mycket dörren, att han kunde öppna den och ställa vapnen utanför. Rosa höll dock alltjemn! hans arm. Då det var gjordt, vände han sig om och had henne släppa honom, försäkrande henne, att hennes närvaro icke kunde ändra hans beslut; att hans ära, hvilken var honom kärare, än lifvet, sted på spel, och att blott en utväg var honom öppen. Under det har sade detta, makade han sakta sina egna fingrar under den hand, som höll bans arm, och genom ett hastigt och dock skonsamt bemödande lossade han den lilla, bårdt tryckande handen. Derpå, fasthållande den mellan sina. dröjde han nägra sekunder, släppte den derpå hastigt och i genom dörren, fattade vapnen och flydde med ett rådjurs hastighet mot mö te platsen. Ofverstigande de gräsbeklädda höj