de morgon, hvärefter domhafvanden genast företog andersökning om händelsen. Förbemälte yngling berättade då, att han Tisdagsförmiddagen sett Jon Svensson i sällskap med drängen Olof Salomonsson gå öfver elfven till norra stranden der batbuset låg. Denna berättelse, jamförd med de 3 ofvannämnde gossarnes uppgifter, föranlät domhafvanden att genast låta efterspana Olof Salomonsson. Underrätte!se erhölls då, att Salomonsso. dagen före Trettondedagen afrest till en 3 mil derifrån belägen by, Risjön. Pålitligej personer afsån des för att uppsöka honom, som kl. 40 på f. m. anträffades, stadd på återväg från nämnde by. Salomonsson inställdes genast inför domstolen. På frågor, erkände han väl att han kände Jon Svensson och sett honom på marknaden, men nekade så väl att han hört omtalas, att Jon Svensson blifvit mördad, som att han Tisdagsförmiddagen gått med honom öfver elfven till båthuset. Efter åtskilliga motsägande uppgifter måste han likväl medgifva, att han nämnde förmiddag gått öfver elfven till båthuset, men sade att det varit i sällskap med hans svåger. För att få detta förhållande utrönt uppsköts ransakningen till eftermiddagen, och Salo monsson insattes i häkte. Dessförinsan håde likväl domhafvandea ett enskiidt samtal med honom, för att förmå honom bekänna brottet, till hvilket han sannolikt var saker, men, ehuru han derunder visade en stor själsångest och gret bittert, kunde han likväl icke förmås till någon bekännelse, hvarföre han saffördes till häktet. Någet öfver en timme hade han der förvarats, då domhafvanden erköll bud att han önskade ew samtal. Under ytterligt själslidande beklagade Salomonsson för domhafranden sin belägenhet, sina handlingar, för hvilka han icke ämnade söka mensklig såd, och den sorg han gjort sina anhöriga, samt begärde att få samtala med församlingens presterskap, som ock genast anmodades besöka honom. Sedan han med presterskapet en stund samtalst, sammanträdde domstolen, inför hvilken Salomonsson med lugnadt sinne aflade följande bekånnelse. Salomonsson, som är född år 1817, hade alltifrån sin spädaste ålder af sina föräldrar ofta blifvit för manad till gudsfruktan och dygd, men ej lyssnat till deras ömma råd, utån, såsom han härvid uttryckte sig, följt all veridens gång och låtit de syndiga begären hos sig blifva herrskande. Han hade isynnerhet haft böjelse för kortspel och derpå förslösat alla sina tillgångar. För vid pass ett år sedan hade ban fattat och oafbrutet bibehållit en ia nerlig kärlek till bondedottern Brita Lisa Lersdotter i Rissjöin samt äfven haft i sinnet att taga henne till hustru och nedsätta sig i Borgsjö by, der han ärnat köpa sig ett hemman, men penningar dertillj hade fattats honem. Under ofysanomförmälte marknad hade han, Måndagsmorgon d. 3 Jan., bytt hästar med en bonde och dervid utfäst sig till en mellangift af 53 rdr rgs, hvartitl hen lånat pengar af några bekanta. Hen hade likväl sedermera sett sig ur stånd att kunna återgälda dessa pevogar, men efter åtskilliga funderingar erinrade han sig, att hans gamia vän, Jon Svensson från Gemssjör, bi-! vistade marknaden och ofta varit sedd med mycket pengar. Straxt hade hap, för av få pengar till skuldens betalande och åtkomma erfordeliga köpesumman för hemmanet, fattat beslut att mörda och! plundra sin bemälte flerårige vän, som var en from och god menniska. I sådan afsigt uppsökte han Svensson sednare på tisdagsförmiddagen och öfvertalade denne att åtfölja sig till bäthuset, under! förevänning, att han kände en person, som ville sälja en häst, hvilken förvarades i båthuset. Jon Svensson följde. Under vägen gick Salomonsson : in i prostens drängstuga och hemtade en bammare,. samt stoppade den i rockfickan, för att begagna till mordvapen. Då de kommo till båthuset och någon. häst der icke syntes, frågade Svensson efter den. Salomonsson svarade, att den ännu icke anländt, men gaf Svensson i samma ögonpblick af hammarer tre slag i hufvudet. Redan vid första slaget föll: Svensson omkull och svimmade, utan att sedermera yttra ett enda ord. Derpå framtog han plånboken; ar Svenssons bröstficka och fann der 84 rår rgs samt en fällknif. hvilket allt han tillegnade sig. Derefter släpade han liket längre in uii bälhuset, och gaf det med knrifven ett styng i halsen och! satte sedan knifven i dess venstra hand, så att det skulle synas som om Svensson mördet sig sjelf; plånboken lade han under likets hufvud, aftvättade, i snö den blodiga hammaren och ätervände så til: marknadsplatsen. Under återvägen. tänkte ban flera sånger på att vända om, för att från båthuset utöra den döda kroppen och kasta den i elfven, men saknade tillräcslig sinnesstyrka. Han besökte derfier flere krogar, för ait, genom förvärande af starka rycker, nedtysta sitt uppvaknande samvetes röst, nen då det icke ville lyckas, begaf han sig ut i narknaden, köpte der åtskilliga saker och gick till ina föräldrars kyrkostuga. Vid åsynen af sin mor och broder, blef ban ännu mer beängslad än förut, nen yppade likväl icke sina hemliga qval, utan kyndade till prostgården och begärde lof att få esa till Borgsjö by. Onsdagseftermiddagen afreste an dit, för att helsa på sin fästmö, och fick der öra talas om mordet å Svensson, men hade likväl og fattning att icke låta någontiog märka. Under Iväfd oro förblef han der till Fredåagsförmiddagen, å han återvände till marknadsplatsen, och under ! ägen mötte de personer, som voro utskickade förL tt hemta honom till domstolen. t Sedan Salomonsson inför domstolen bekämt si:t!f rott, frågade domaren honom, om han icke fruktat f tt en så grof missgerning, begången på ljusa da-!p en, vid ett tillfälle då marknad hölls och mycket Dk varit samladt semt intill em allmänt befaren äg, skulle genast upptäckas. Salomonsson svarade, li tt då han följde Sveusson till båtbuset, föreföll det d onom icke annorledes än som han följt ett oskä-v b s gt djur. q Läkaren, som anställde obduktionen å den döda roppen, intygade att hufvudskadorne varit ovilorligen dödande, hvarefter häradsrätten d. 9 sistl.!e lars dömde Salomonsson att för sina grofva brott , rista lifvet och halshuggas. Svea hofrätt fastställde åradsrättens beslut, med stöd af 42 kap. 4 , 20 ap. 9 Missgerningsbolken, förklaringen d. 23 lars 4807 och förordningen d. 40 Juni 4844. En? f hofrättens adjusngerade ledamöter, hofrättsfiskalen ödergren, ansåg det af Salomonsson begångna tillI v repp icke böra hänföras till rån, utam anses förs idan stöld, hvsrom handlas i 46 kap. 4 Misserniogsbalken, hvarföre hofrättsfiskaler, till stöd, ir domen i dette hänseende, ville åberopa nysserörde lagrum. NN? unuisdacet kyneinardas Salamanecsan fastklana a Id