Aftonbladet – 12 november 1842, sida 2

Tenn Jag har ofta tänkt att det är synd, att icke förlofvade och gifta fruntimmer bära någon sym bol elter prydnad på sitt hår eller sin klädsel som visar att de äro seqvesterade. Huru mån. ga förtjusande varelser se vi icke på baler, dan sande hvarenda dans, och synharligen lemnad nian tillsyn af män och fästmän, och sålunda lemnade vind för våg, lätt kunna bli ganska far. lige för oerfarne ynglingar. Mannens hjertz, el ler åtminstone är det fallet med många män är icke olikt en iredsk och istadig häst: det ä temligen lätt att hindra honom från att sken: af, om man blott aldrig släpper honom lös men låter mana honom bara en gång stryka a sig betslet och fritt göra sina hyss, så skal Hercules sjelf icke kunna hålla honom tillbaka. Vi vilja nu gå öfver en tidrymd af fjortor dagar som passerat sedan Charles ankomst, likaså vilja vi gå förbi de många ursikter han fanr upp för att slippa deltaga i jagt och skogspartier: men efter förloppet af denna tid måste vi återtaga tråden af vår berättelse. Mot middagstiden syntes en vagn ialleen, den närmade sig portiken, och Charles skyndade ge. nom en aveny af lagrar för att utröna hvem den nye gästen månde vara. Vid en krökning af gången mötte han Rosa, som kom från ett annat håll, synbarligen i samma tankar som han sie:f; hennes skyndsamhet var så stor, att innan bon hann hejda sin fart, omgafs hen af Charles arm, den han sträckt ut för att förekomina ett farligare famntag. I detta ögonblick såg han tydligt uttrycket i hennes älskliga ansigte — det var sorgens och fruktans. Innan bon hunnit lösgöra sig från hans arm, utropade han: ahvad i all verld! Miss Newardine, bvad har häodt — nej, ni kan icke, ni förmår icke gå sjelf — stöd er på mig och förklara, jag besvär er derom, orsaken till ert bekymmer?a De voro nu helt nära huset, och vagnen bade under tiden nått dörren, vagnssteget hade