Aftonbladet – 12 november 1842, sida 1

vacker figur, som rörde sig gracefullt efter tak-: tea af en hans favoritvals. De dansandes leder hade gesnat, och hvarje ögonblick blef den vackra gestalten allt mera skönpjbar och isolerad. Klädd på det smakfullaste sätt, syntes hennes fina figur lutad mot sin moities högra arm, i sin högsta gans, och behagligt lekte de mörka lockarne, skakade af den häftiga rörelsen, krivg ansigtets sköna oval. Vår bjelte kunde, trotts sitt nyss fattade beslut, icke undgå att afundas den man, Hvars arm nu omgaf hennes Lf: en känsla, som ansenligt tilltog i det ögonblick henres praktfulla lockar, om icke helt och hållet, dock nära nog, smekte den synbarligen passive meddansarens kind. Det var aftonens sista vals. Dansen upphörde snart; men föremåle: ör vir bjeltes ofrivilliga beundrån höll ännu in wmeddansares arm, under det hon väntade på vagnens ankomst. Det var nu blott 2 eiler 3 personer qvar i rummet, när Rosa Newardine, — ty detta var hennes namn, — mötte Charles blick och märkte hans ihärdiga betraktande; kännande sig brydd af denna upptäckt, sänkte hon sin blick mot golvet; och, liksom för att fipna ämne till ett samtal, som kunde afvända hans upp närksambet från den lätta förvirring hen erfor, rörde hon med sin fot vid en svart nål, som låg på golfvet; och visande der åt sin moiti gjorde hon hastigt följande anmärkning. pDet nonsens och det tomma prat som blifvit ytiradt här i natt, skall, af dem som yttrat det, i morgon lika litet ihågkommas, som jag vågonsin skall påminna mig den der svarta nåten.o Hennes vagn var nu kommen; men innan hon hann till dörren, vände hon sitt hufvud och såg Charles stanna — taga upp — och i slagen af sin rock fästa den lilla nålen, som framkallat hennes anmärkning. Den eftersta vagnen hade rullat nedåt gatan och värden och värdinnan med sina döttrar sutc