Aftonbladet – 11 november 1842, sida 3

ställåt, lösskrufvadt bjul, hade utseendet af gammal man, stödjande sig på sin vandringssta Ändtligen: kom bonden med något fetaktig inviradt i en bit blått sockerpapper, det var iste Smörjningen beögyntes; löjtranten sjelf i sin i ver hjelpte till, och efter tusende svordoma och sedan en fläck af vagnsmörja kommit p den lilla skalkaktiga Amorinen, som stackar Sanna, sytt på resväskan, steg löjtnanten upp sin schis, bonden bakpå ofvanpå en hösäck, oc nu bar cet af under idkeliga pisksmällar. Löjinanten körde som för lifvet mot Kråke måla. Bonden försökte väl många gånger at fästa löjtnantens uppmärksamhet på att bäste var grässtinn, och att det var två mil backi väg till Kråksmåla; men på det örat hörde ick löjtnanten. Håll munnen på dig!, var hela han svar. Ena och treqvarts mil voro redan farn ungefär, då Brunte på en gång började blifv öfvermåttan trög, och vid en uppförsbacke stad näde hav. Löjtnanten slog, men Brunte stoc tsilla, som om han varit huggen i brons. Nu blef en lång deliberation. Hästen va tröttkörd och pustade liksom hans sista stunc varit inne. Bonden torkade sin Brunte i an sigtet med sitt eget rockskört och mente, at löjtnanten skulle betala hästen, som nu för all tid var förderfvad.n ; Löjtnanien gick likväl vägen fram till gäst vifvaregårdea; men när han kom dit, var der Stina damen redan sina färde och hada efter leniat en lika god upplysning, som i staden ehåse. var ej med, löjtnanten ville taga skjuts: kärra; Men; reserven låg en mil borta, och de dröjde fyra Yamar innan häst kunde anskaaffs