Aftonbladet – 11 november 1842, sida 2

po ju varit högst oårtigt, eller huru, herr löjtnant: Jag såg väl efter:i dagboken, men damen had ej sjelf skrifvit sitt namn der, utan i stället de: der långa karlen, som herr löjtnanten såg sittan de på kuskbocken. Han lär vara hennes släg. tinge på långt hill, kan jag tro. Nåb, hvad heter han då?, frågade löjtnanten sHm svarade herr Martinius, obm, jag tro att det var Petterson, eller om det!var Anders son — nej jag tror, om jag rätt påminner mig så var det Pettersson — skål herr löjtnant, tac kar ödmjukast. Jag ber så mycket,, yttrade löjtnanten; me berr Martinius kunde ju göra mig en tjenst, n kunde så der oförmärkt taga reda på det skön fruntimrets namn och hemvist. Jag har aldri än sett ett skönare fruntimmer? vo pJaså,o skrattade herr Martinius; åh ja, ho; ser treflig nog ut, och bara jag får tid på mig skall jag alltid få reda på henne! Jag har min små fallenbeter att taga reda på folk — men, afbröt han sig tvärt och tittade ut genom fönstra åt gatan, ler reser hon, f-n tamig far hon ick sin Vväg.) . Löjtnanten skyndade äfven till fönstret, mer fick ej se mera än den lilla dobbskon af der skönas parasolett, som lik ett varnande finge stack upp öfver kanten af den nedslagna sufflet ten och pekade mot himlen. Kusken smälld med piskan och vagnen rullade ned åt gatan Löjtnapten stod liksom fastmurad ända till des ban ej mera börde vagnens buller mot den 0 jemna stenläggningen. Då:vaknade hans plöt sligen ur sin dvala och ropade: Jungfru, tåg hi dagboken! Det måtte väl vara hinj om man