DEN SKÖNA OKÄNDA. AF 1000. i (Slut från gårdagsbl.) fELöjtnanten tyckte i sitt hjerta, att den främ mande såg örfiltäck ut, men han var den skön: damens ledsagare; han måtte väl ej vara henne man, tänkte han vidare, och en kall ilning lopj genom hans själ och längs efter ryggen. Det ä apropos, besynnerligt hvad själens rörelser hafv; för samband med ryggen: när man ryser i sjä len, känns det äfven i ryggen, hissnar man känn det liksom en dragning i ryggen, med ett ord de stå i något slags inre connexion med hvar. andra; det är också derföre våra lagar anse ryg gen för det enda ställe, der samhället kan inplant: sin moral på sina förtappade barn, liksom skolmä: staren basar in lärdomen så långt från hufvude som möjligt. De lärde må utforska -om dett: härör från så kallad polaritet, eller frin någo annat — faktiskt är det imedlertid. Kamrer Sällträd var dock ej den, som länge dröjde innan han formerade bekantskap. Min, hm,, började han, min herre är resan de, hm, hm, förlåt, jag vet inte titeln! Gör också ingenting till sakenp, yttrade der främmande. Kamrerea höll på att sätta et gäddben i halsen, så förundrad var han, att der främmande ej ville säga namn och titel. Hm, hm, man har ganska stark pepparro här,, anmärkte kamrern, för att säga något, de är, hm, hz, besynnerligt, att om man bara luk. tar på bröd, går svedan öfver i näsan af pep. parrotsdunsten; jag kommer ihåg en mycket ro lig historia, apropos. Den tiden jag var hos gref