Ja, visst gör jag dets, svarade den främ mande. Dermed var kamrerns frågor slut; han inså klart, att dena främmande var en outforskeli pergon och beslöt nu i sitt hbjertas innersta att dagboken utforska hvad han ej kunde få vet på muntlig väg. Han förtärde derföre soppa: under tystnad och gick slutligen, (sedan han e1 lång stund arbetat uch knackat med galoscherna ty kamrern gick, äfven i den aldra torraste som mar, icke utan elt par sådana;) med ett vödmju ka tjenare, sin väg. aHvem var den der patron? frågade de främmande löjtnanten, som hittills varit en tys åhörare af kamrerens forskningar. cDet vars, svarade denne, aen kamrer, vid namn Sällträd, husegare här i staden, men gammal ungkarl, mycket förmögen, men håller inte eget hushåll, utan lefver på spisqvarter; föl Sfrigt så tror man, att han är proeentare.n aJasån, återtog den främmande, som mnu pi en gång tyckteg vilja börja att språka, cjaså ban såg mig så der ut, sådane der magra figurer, med ett inställsamt sätt, och som stoppa servietten ner i-balsäuken, äro mig alltid misstänkta. aJaså, smålog löjtnanten och fortfor: aHerrn kom nyss till staden; jag kom just att se er vid ert intåg. aJaså, det kan väl varan, svarade främlingen adet är högst gemena gator här i staden; förlå! mig, hvad heter herr löjtnanten ?, aFrökensköld! cJaså, Frökensköld. Ar löjtnanten slägt till en gammal fru Frökensköld, som bor ner i Skåne?