Aftonbladet – 10 november 1842, sida 3

guldleder försedda kårkedjan, som ,stackars San nan arbetat af sitt eget hår och skänkt bro: Axel till julklapp, kom att hänga öfver epålet terna. Löjtnanten suckade, då han såg dess tunga, axelbeskyddande machiner, och sjöng fö sig sjelf ur Preciosa En stjerna blott, etc, ete Slutligen var paryren färdig, och nu ställde har sina steg utåt staden och direkte till gästgifva regården, för att äta middag och item utforsk: den okända damens namn och hemvist; hven vet, hviskade hoppet i hans oskuldsfulla bröst hvem vet hvad som kan hända; en gång kan sko jag får trycka denna undervarelse mot mit klappande hjerta och reda ut mina affärer. Vid inträdet i källarsalen fann han der fö sig endast kamrer Sällträd, en liten man, son snarlikt liknade en tomte, der han satt i si vamliga grå frack, med fötterna på tvärträde mellan stolfötterna och knäna mot bordskifvan Detta var hans sätt att sitta till bords; serviet ten var noga knuten i öfversta knapphålet oci en snibb instoppad i halsduken, till skydd fö en tryckt sammetsväst, som var hans bögtids blåsa. Kamreraren nickade vänligt mot löjtnan ten och började med sitt vanliga: God middaj bm hm herr löjtnant — hm hm ganska vacker väder; — förlåt, kunde jag få utbe mig det de saltkaret — tackar ödmjukast — ganska skön väder i dag; jag lade just af mig min ylletröj i dag, men det käns ieke ovanligt kallt för de — löjtnanten ser så blek ut, hm hm. Imedlertid hade löjtnanten tagit plats vid bor iet och ropade till sig jungfrun; hör Mina lilla hur har du mått sedan sist?