Aftonbladet – 10 november 1842, sida 1

pyh — det far dam in i det gamla skåpet; se sål hur sitter han på ryggen? : — Bra! ganska bra, svarade Silfverplog. . nNe-nej, vänta tills jag knäppt nedersta knappen — se så! hur sitter han? Silfverplog nalkades, strök försigtigt på ryggen och nöp litet i armhålorna. Åh jo, ganska bra; hvem har sytt den der? Skräddaråldermannen och rådmannen Krympling, svarade Frökensköld, med ett försmädligt smålöje. Äh ja, rocken är bra nog, men visst ses det på honom att han ej är sydd hos K2dingen eller Olsson; men det får gå; i en sådan här sathåla är det ej så noga., Ja, deri har du rätt, yttrade Silfverplog, deri har du rätt, jag trifves ickei staden, tacka vill jag landet; och hade jag icke då och då affärer, skulle jag aldrig komma med min fot hit. Ha, ha, ha, deri har du rätt, dina affirer tvinga dig att resa till staden, sade Frökensköld, men mina och mången annans tvinga oss nästan att resa härifrån. Det är ett satbål här, må du tre, allting är dyrt och kunde man blott få något dugligt för sina peoningar, gick det väl an, men att lefva dyrt och ändå fara som en hund, det är infamt — å propos är du vid mynt?, Penningar, nej hedersbror,, yttrade Siifverplog med något bekymrad uppsyn, de äro rara nu för tiden; jag får inte mer än 7 riksdaler tunnan, och så slog det felt för mig med bränvinet, och två stutar, den ene två-åring, dogo förliden af väderkolik ...x Et cetera, et cetera,, inföll Frökensköld, jag vet allt det der förut; j landtjunkare kunnen