tt han var skyldig, och hans begäran om ny unlersökning rörande Lesurques väckte några tvifvelsnål hos domrarne. De skyndade att begära ett uppkof af direktoriet, hvilket, förskräckt vid tankan att e en oskyldig man straffas, vände sig till lagstifande församlingen, emedan alla judieiella medel vore uttömda. Direktoriets budskap till FemhunIraderådet var brådskande. Det fordrade uppskof ned arfrättniogen och underrättelse om det sätt, varpå man borde förfara. Det slutade med dessa ord : eBör Lesurques dö på schavotten derför, att han liknar en brottsling? Lagstiftande församlinsen öfvergiek till dagordningen, sägande, att allting örsiggått på lagligt sätt. Benådningsrätten var afskaffad, och hvarken hopp eler utväg återstod för Lesurques. Han bar med tålamed och fasthet sitt öde och skref, dagen före sin död, till sin hustru: Min älskade, ingen kan undvika sitt öde. Skalljag juridiskt mördas, så skall jag åtminstone med manigt mod undergå mitt öde. Jag skickar dig mitt hår; dela det emellan mina barn, då de blifva stora. I en afskedsbiljett till sina vänner inskränkte han sig till att uttrycka sin sorg sålunda: aSanningen har ej varit i stånd göra sig hörd, jeg skall dö, offer för ett misstag.. Efter domens fällande, och medan han efvaktade svar på sitt vad, lät Lesurques i en tidning trycka ett bref till Duboscq, hvilkens namn Couriol uppgifvit. I detta säger han: Ni, i hvars ställe jag snart skall dö, var nöjd med offret af mitt . Om ni någon gång blir ställd inför en domstol, så kom ihåg mina tre barn, höljda af blygsel, deras moder i förtviflan, och förläng ej så många olyckor, förorsakade af den olycksaligaste likhet. Den 40 Mers 4797 afrättades Lesurques. Han var klädd i hvitt såsom sinnebild af sin oskuld. Det vsr skärthorsdagen, och han beklegade, att han ej fick dö dagen derpå, eller långfredagen. Under färden från Conciergerie-fängelset till Greve-platsen, ropade Couriol, som satt bredvid honom i vagnen, beständigt till folket: Jag är brottslig, men Lesurques är oskyldig., Då Lesurques uppsteg På schavotten, redan röd af Bernards blod, yttrade han följande ord, i det han öfverlemnåde sig åt bödeln: aJag förlåter mina domare, äfvensom de vittnen, hvilkas isstag förorsakat min död, och Legrand, som i icke 7ga mån bidregit till mitt juridiska mord. Le