PARISER-TEATRARNE, SKILDRADE AF KARL GUTZKOW I HANS PBREF FRÅN PARIS.s V. Italienska Operan. Ater fattigare på en tro, rikare på en gäckad förhoppning! Itaiienar2ze t.lisluta i dag Ventadour-salen, för att begifva sig till London. I går gåfvo de sin sisia representation. Jag skyndade att se den, som gafs näst den sista. 2 Gamma! ryktbarhet, hvilande på härkomsten. Förblekvad storhet, föråldrad fulländning. Italienarne göra sig ej mer förtjeata af sitt rykte. De skola ännu en gång resa till London, ännu en gåcg der täfla med den tyska operan och utan framgång återvända till Paris, så vida de ej upptaga vya, friska elementer i sitt stelnade lod. Hvad som ännu hedrar Italienarne i Paris, är att de hedra sig sjelfva. Man betalar ej gerna tio frases i inträdesafgift till en njutnig, som man anatomiserar. Al:a menniskor tröstade mig: ni skall se Barberaren i Sevil:a. I tjugu års tid hafva främUngarne kommit till Paris, för att se Italienarne uppföra Barberaren i Sevilla. Lagar och rättigheter gå i arf: icke så ungdom och skönhet. Jag sig en heroisk epera; en epera, som jag ofta förut hört Italiensre utföra, Lucrezia Borgia. Det är sannt, att en olycksstjersa herrskade öfver denxa representation. Grisi är sedan nåsra månader på väg att bifva moder. Man måste medgifva, att en sådan belägenhet ej tilåter någon utveckling af hennes konstnärsskap; men skulle en så ofta sjungen opera, en så ofta ;pe:ad roll icke lemnat spår af det vanliga utörssättet, ieke åtminstone så många mekaniska konstgrepp, att man deraf kunnat sluta till den srad, hvarpå hennes konst vanligen står. Först och främst kan rösten väl förlora något af sin imbre, men intet af sin ädelhet, och Grisi har en oädel röst. Slagg, ingen metall: utsjungna, försvagade, stundom gemena toner. Klangen af en knifudd uthärdar bättre en jemnförelse med en Hasse!-Barths metall. Lika obetydlig syntes mig hennes konst att sjunga. I Beriin hörde:jag en ful, och: derför ej en vogue kommen, Italienska, en sigoora Roneoni, sjunga Lucrezia med en sådan virtuositet i strupen, med ett sådant fyrverkeri och konstfigurer, att Grisi föreföll mig som en skoflicka i jemnörelse med henne. Hennes passager voro släpade, utan lif och poesi. Hela denna sångerskas väsende har någonting fullkomdigt betydelsslöst. Aldraminst gör hennes spel någon veraan. Det var matt, utan retnisg, utan lif. Man åg styckets hundrade gånger emtröskade aneklot, berättad liksom i sömnen. Passionerna lå;0 i orden, ej i blickarne; jag kunde ej afhålla nig från skratt, då jag jemnförde denna komedi ned en Fischer-achtens spel. Huru dessa Tykar gifva sin själ till pris, huru de med eld eh poesi uttömma andan i sina roller, utan att Viva berömda, besjungna, annat än i våra små