surquess protestationer om sin oskuld, och, framför allt, Couriols förklaringar vid schavotten, gjorde mycket intryck på allmänheten; och Daubenton, fredsdomaren, som först började undersökningen emot honom, cch sem var en man med samvete, beslöt ett snvända all sin kraft för att utröna sanningen. Hans första steg var att anställa spaningar efter de fyra personer, hvilka Couriol uppgifvit såsom sina medbrottslingar. Två år förflöto under fruktlösa bemödanden; men slutligen kom Durochat, hvilken, enligt Couriols förklarirg. var den man, som, under namn af Laborde, satt bredvid kuriren, i häkte för stöld. För denna förbrytelse dömdes han till fjorton års fängelse; men Dzubenton, som beslutit att utröna sanningen, åtföljde honom ett stycke på vVägen till hans fängelse, och uppmanade konom, då de åto frukost i en by vid vägen, så ifrigt till bekännelse, att han slutligen sade: cMedborgare, ni är en hederlig man, och som det ändå är förbi med mig, så skall jeg säga er hvad ni vill veta Han berättade derpå hela händelser, förklarande att brottslingarne voro han sjelf, Couriol, Rozsi, Vidal och Duboscq, hvilkens stora likhet med Lesurques förersakat denne olycklige mans död. I följd af Durochats bekännelse arresterades Vidal ett par degar derefter, och flera vittnem svuro, att han varit en af dem som röfvat postvagnen. Durocheat ställdes åter inför rätta och dömdes till döden, och Vidal qvarhölls i fängelse för att afvakta sin dom. Fyra år efter brottets föröfvande blef Duboscq arresterad och kastad i samma fängelse, hvari Vidal satt, I Versailles. Härifrån försökte båda att rymma. Vidal lyckades, men Duboscq föll, bröt sitt ben och blef åter fasttagen. Kort derefter gjorde han dock, sedan hans ben blifvit läkt, ett nytt försök att ryrama och lyckades denna gång; men Vidal blef åter fasttagen, ställd för rätta, förklarad skyldig och afrättad. I slutet af det följande året blef Duboscq åter fasttagen, och sedan alla de vittnen, som besvurit Lesurquegs brottslighet, sett honom, förklarade de, att de begges utomordentliga likhet bedragit dem, men att de nu ej hyste det ringeste tvifvelsmål, att ju Duboscq vore den skyldige. Vid juryng sammanträde uppsöktes de gamla vittnesutsagorna, och giltigheten af Madeleine Brebans förklaring erkändes. Duboscq dömdes till döden och af