Aftonbladet – 9 november 1842, sida 1

ledsamt, att frun i huset skulle så der jefva afskl!j: från bela verlden, och önskade ingenting högre ar att umgänget med grannar och fränder snart åte; måtte komma i gång, hade så tillställt, att Ebbi skulle komma de båda damerna till mötes då de å tervände hem, och dervid vara åtföljd af pastorn hvilken dagliger vistades på godset, samt den fran sko språkmästaren, den så kallade herr Sauterre på det att en bekantskap mellan honom och godset: egarinna ändtligen skulle kunna inledas. --Huru otålig hade icke Armand, redan i trennt veckors tid, längtat efter detta första möte, och hurt klappade ej hans hjerta af en mängd onämnbara känslor, då han såg den Jjufva qvinnan, den ends han någonsin älskat, komma emot honom, visserliger blek och afmagrad emot då han såg henne i Paris men ändå skön, intagande, ja — dubbelt intressan; i sin sorg. Likväl beböll han sitt vanliga allvar, sin manliga och fasta hållning, men Rosalie studsade — hon var icke beredd på denna öfverraskning. Pater Armand! ropade hon, rodnande och bleknande ömsom, ni här! — Äro då äfven klostren förstörda i mitt arma fädernesland, är äfven den he liga kyrkan förolämpad och vanhelgad, eftersom des: tjonare varidra omkring i främmande länder? Ackib suckade Armand, derom vore mycket st säga, men ännu är ni, min friherrinna, för svag at uthärda den skakning, som skulle åstadkommas a! on! detatjerad berättelse om hvad som tilldragit sig i Frankrike sedan ni lemnade det. Vare nog sagdit, att raseriet mot presterna var så stort, att ingen pensel skulle ega nog svarta färger för att afmå!a de rysligheter, hvilka begingos, just emot religionen, dess tjenare och de tempel som blifvit invigde till dess dyrkan.n Rosalie teg och suckade djupt. Ack, tänkte kon, ,han skall säkert förakta mig. Jag har ju affaliit rån den katholska religionen och antagit den lutherska. Naturligtvis tror han, att intet annat än verldsliga beräkningar förmått mig dertill. Han har rätt I visst fall, men han vet icke huru jag dagligen och stundligon öfvertygas om, att den jag nu antar sit är ojemnförligt bättre, sannare, renare än den i hvilken jag är uppfödd., Promenaden hemåt slottet fortsattes under allmär tystnad. Rosolie tänkte på sitt barn, på hvors stof