Aftonbladet – 9 november 1842, sida 1

MUNKEN. BERÄTTELSE FRÅN FRANSKA REVOLUTIONENS TIDER. i (Slut från gårdagsbl.) Den unga friherrinnan var sjuk, likväl mera till själon än till kroppen. Hon höll sig innei sin sängkammöre och nekade under de första dagarne envist att se någon annan än sin kammarjungfru och läkaren, hvilken sednare besökte henne hvar eller hvarannan dag. ÄAndtligen samtyckte hon attsläppa in sin tamt, öfverstionan Y..., och slutligen äfven dennes dotter, fröken Ebba, men ingen annan. Den franske språkmästaren, som vistades der, hade hon ännu icke sett, och fruktlösa voro alla tantens föreställningar ett hon borde gå ut för ett i den herrliga, i full sommarprakt stående naturen, hemta tröst och styrka. fverstinnan Y..., var, som jag redan nämnt, en moster till den aflidna baronen och hade varit van att, långa tider i sender vistas i sin systers, gamla friberrinnan crantz hus, Hon var enka, sedan många år tillbaka, och hade blott ett enda barn, en fjortonårig dotter. Hsanes förmögenhet var obetydlig, hvärföre hon med gladaste tacksamhet antog tillbudet att, tillika med sin dotter, för baständigt vistas hos friherrinnan Rosalie, för att utgöra hennes sällskap och hafva öfverinseende öfver den inre hushållsdstaljen, helst som friherrinnan sjelf hvärken kände språket, eller den svenska landthushållningen. Fröken Ebba skulle ha en fransysk språkmästare och genom korrespondens på Stockholm hade den Bu ofvan omtalte fransmannen blifvit rekormenderad och hemtad till godset. Denne var ingen annan än Armand, vår för detta munk. Hur han kommit till Sverige och af hvad anledning, inhemtar mean bäst af hars egen muntliga berättelse. Dat var en skön dag i början af Juli, då Rosalie ändtligen, på tantens enträgna förböner, lät förmå sig att göra en liten promenad. Ja, jag vill gå till kyrkogården och strö blommor på grafven, dit min lilla älskling nyligen blifvit nedsänkt, bredvid sin far och sin morfar,p sade den unga enkan, suckande, till öfverstinnan. Denna var glad att hafva fått henne så långt och bjöd henne armen för att ledsaga henne. Men öfyerstinnsn, gom fann det alldeles oerhörd: