Aftonbladet – 9 november 1842, sida 1

skicklig I franska språket, talade det nu med fulltomlig lättbet. Armand skulls således begifva sig till Stockholm, hvarest han hoppades få flera elever. Redan hade han packat in sina saker och ämnade resa följande morgon, då han, just vid fullmånans uppgång, spatserada af och an i en stor sal i slottets öfversta våning. Sorgsna och bedröfvade voro hans känslor. Det förflutna, det närvarande och det tillkommandö — allt var ett chaos, och han förmådde icke sjelf reda sina förvirrade tankar. Han skulle då lemna henne — troligen för alltid, henne, som han i hemlighet tillbad. Han skulle lemna henne, utan hopp att.... Ack! hvad hade ham ock att hoppas ?: Så hade han väl gått der ensam ungefär en halftimmas tid och betraktat månen, alla sorgbundnas och isynnerhet alla förälskades medlidsamma vän. då en dörrr hastigt öppnades och en qvinnogestalt insväfvade. Det var Rosalie, Med lätta steg nalkades bon konom och sada med något stapplande röst: Ni lemnear oss i morgon, herr Sauterre, och ni har ännu icke sagt mig hvarföre ni öfvergick till lutberska läran. Det skulle doek intressera mig att veta, ty ... icke oroligheterna i Frankrike, icke förföljelsen mot presterna var dertill orsaken, derom är jag säker. Något vida vigtlgaro skäl måtte ba förmått er dertill, och — om det icke skall vara en hemlighet, hvari jag icke bör och icke vill intränga, så säg mig hvarföre ni afsvor edra fäders tro.n Mina fäders tro har jag ingalunda afsvurit, tvertom är det den, som jag nu med hela min själs värma omfattar, svarade Sauterre Jag skall med några få ord berätta hvsd som rörer nig sjelf och mina enskilda öden, sedan jag väl trettio gånger afhandlat det allmännas beklagansvärda tillstård, ja — jag fruktar — oftare och utförligare än ni, min friberrinna, med edra svaga nerver och ert djupa deltagande för allt som rör fäderneslandet, kunnat uthärda; men jag bar blott ytligt vidrört hvad som egentligen har gemenskap med mig sjelf. Redan som helt ung hade jag, mitt kloster ovetande, knutit vänskapsband med en protestantisk familj af bättre stånd. Den bestod af familjefadren sjelf, hans fru samt tre söner, några år ypgre än j2g. Den förstnämnde, eller fadren, var det dock,