komlig urskillning, att ej sjelfva hjelpea någon gång lade hyende under håglösheten och lättjan hos dem, som finge emottaga den, eller minskade deras egen ansträngning till behofvens afhjelpande på enskild väg. Det är således egentligen trenne föremål, till hvilka vi anse de direkta allmänna anstalterna böra inskränka sig, men inom hvilka de också berde kunna yttra sig på ett verksamare sätt än hittills. Det första är, att genom utvidgande af de nuvarande arbetsbusers forder söka skaffa tillfälle. till sysselsättning med utlemnad spånad och dylikt åt alla, som derom anmäla sig. Detta anse vi kommunen kunna göra, emedan arbetslönens låghet ger en säkerhet att ingen annan än den, som är i verkligt stort behof, begagnar sig af anstalten, och medel härtill böra derföre finnas, äfven om förlust skulle uppstå vid varornas försäljning. Det andra är, att sådana persener, som för ålder, lamhet och orkeslöshet omöjligen kunna försörja sig sjelfva och äro i saknad af allt stöd af anförvandter och vänner, må äga hos kommunen en tillflyktsort för sina återstående dagar. Denna del är likväl den, för hvilken j-mförelsevis är bäst sörjdt genom den nuvarande fattigvården; och frågan är här endast att utreda i hvad mån denna fattigvård må kunna erhålla någon förbättring i förvaltningens anordnande. Det tredje föremålet åter, för hvilket hittills minst eller rättare så godt som alls intet är gjordt, angår, såsom förut blitvit sagdt, afbjelpandet af den tillfälliga men förfärliga belägenhet, hvari man träffar dels nödställda oeh ;bungrande mödrar och barn i kojorna, dels dessa halfnakne och husville på gatorna, som under den kallare årstiden icke hafva någon utsigt mot bungerns och köldens härjningar. Hvad är orsaken att så föga blifvit vwvidgjordt i detta sistnämnda afseende och öfverbufvud till ett allmännare och gemensamt reglerande af hufvudstadens fattigförsörjningsvisende, och hvems är det egentliga felet att det ej skett? Det är redan bekant, att Regeringen för trenne år sedan förordnade en kommitt till öfverliggning om denna angelägenhet. Denna kommittås arbete, erkännom det, är i många stycken ganska förtjenstfullt: och ibiard de goda ideer, som den framställde, var isynnerhet den, att kommunal-nämnder borde bilda sig i församlingarna, såsom basis för en gemensam förvaltning. Så långt kan man således icke annat än berömma hvad som skedde och föreslogs. . Men hvad följde väl sedan härpå? De ifrågavarande komeural-nämnderaa tillkommo väl i två församlingar, nemligen i Storkyrkans. samt Jakobs och Johannis, men efter tvenne år har man icke ännu hört af ens ett försök att bilda dylika i de öfriga. Genom denna halfmesyr har saken, betraktad till sitt inflytande inom hela hufvudstaden, ;stadnat, vi :säga icke vid et lekverk, men åtminstone vid stora formaliteter och ett rhycket vidlyftigt machineri, för att frambringa ett ganska litet, om ock-i sinimin. alltid nyttigt, resultat. Storkyrkoförsamlingens nämnd, hvars: antal af ordinarie ordningsmän och suppleanter tillsammans uppgår till 72 personer, har åtskilliga gånger varit tillsammans. : Den har visserligen sökt åstadkomma och äfven uträttat bvad den könnat inom sin sfer, medelst gåfvors insamlande och ett och annat understöds utdelande inom det ena eller andra: distriktet, samt förnämligast medelst besörjande af skolundervisning och beklädnad åt ett antal fattiga barn, som vid den sista redovisningen uppgick till 48; men sjelfva sleren, verknvingskretsen, bar imedlertid varit så ytterst inskränkt, att resultaterna. måste förekomma såsom mycket riga, i jemförelse till de krafter; som derför sättas i rörelse. Inskränkt till sin verksamhet uteslutande inom församlingen, har denna nämnd likväl icke ens.något att göra med dess: egentliga fattigvård; det gamla kyrkorådet qvarstår bredvid deösamma med sina attributioner;. den kan. med ett ord, icke. förfoga om någenting annat, än de frivilliga gåfvor, ledamöterne sjelfve hopsamlat. Detta allt gör måbända att en och annan börjat betrakta institutionen med mera likgiltighet än den förtjenar, om den utvecklades till sin: rätta bestämmelse; och det är i detta hänseende, som vi skola taga oss friheten: yttra vår öfvertygelse om, hvad som ännu kunde och borde göras. Låtom oss härvid alltid hafva i sigte att en fattigvård, så inrättad; att den skall någorlunda kunna motsvara sitt ändamål, icke är rågot machineri, som, en gång iordningstäldt,: sedan går af sig sjelf eller: endast erfordrar samma mekaniska åtgärd, som t. ex. de s. k. kuranta måilen vid ett embetsverk. Ean förvaltning af fattigväsendet måste tvertom, så vidt frågan är att icke blott lemna understöd, utan äfven tilllamman sofvit och vakat turvis. Amman, nästan lika