Aftonbladet – 8 november 1842, sida 1

Det skola vi väl hoppas att han lefver till morzonen och änhu många dågar och år, svarade tröstande den äldre damen. : Den ungas enda återsvar var att, med en blick åt böjden, skaka på hufvudet, hvarvid hennes rika, kastanjebruna hår, som sammanhölls endast af en kam, nedföll och nästan öfversvallade det sofvande barnet, då hon, med en blick, sådan en mor endast kan hafva den, nedböjde sig öfver sitt hjertas älskling. Den unga frun var hänförande skön i detta ögonblick — så tyckte åtminstone en mörklagd man, som med brinnande ögon betraktade henne, ehuru endast förstulet och henne ovetande, genom gångjernspringan af den halföppen stående dörren, hvilket var så mycket lättare, som det var ljust i barnKammaren och fulikomligt mörkt i rummet utanför, hvarest han befann gig. Himmel! det är ju hon, hon sjelf! hviskade hans högt klappande hjerta, medan hans läppar voro stumma som grafven. aJag skulle då återse henne här, i detta norden — gift, mor — enka! ropade ännu högre det obändiga hjeriat. — Dock, det nedstärade genast den höga tonen och började åter hviska: eJa väll enka! men enka efter en stenrik friherre — och jag . . . en fattig språkmästare, en stackars flykting utan namn, utan förmögenhet, utan hem, utan vänner. — Ja, jag visste det ju, att i alla lifvets förhållanden skulle mellan mig och henne vara en oöfverstiglig skiljemur. Främlingen drog sig härvid tillbaka lika oförmärkt, som han kommit, och rädd att ertappas såsom lyssnare och spejare. Den gamla damen der inne i barnkammaren återtog nu det afbrutna samtalet sålunda: eMin bästa Rosalie! om du ieke vore så sorgsen i detta ögonblick, så skulle jag fråga, om jag finge presentera för dig den franske språkmästaren, som anländt hit för en timma sedan. Jag och min dotter, hans blifrande elev, ha redan välkomnat honom,