Aftonbladet – 8 november 1842, sida 1

Men den stackars Armand, hvad han tänkte då han från kyrkan återvände till sin cell, det vet al. !ena den, som med allseende öga skådar de fördoldaste vrår af menniskohjertat. För första gången i sitt lif var han tankspridd och kall, då han om aftonen förrättade sin bön tillika med de andra munkarna, och långt in på natten låg han vaken, sysselsatt med verlåsliga tankar. Tvyenne dagar derefter afreste grefve de St. Eime med sin dotter Rosalie. Ingen visste hvart de styrde sin kosa, och till Frankrike återkommo de aldrig. På ett af de större herresätena iöstra Sverige satt i Jani 1793, en ung dam vid ett spädt barns vagga Damen bar djup sorgdrägt och en ännu djupare sort uttalada sig i hennes bleka, ehuru sköna ansigte ty munnen hviskade några af snyftningar afbrutn: meningar och ögonen hvilade, badande i tårar, på det stackars barnet, som qvidande vred och sträckte sina små lemmar, synbarligen under olidliga plågor. O Gad! suckade den bedröfvade modren, ty da: men, hvars ålder kunde vara omkring tjugo år, val det sjuka barnets mor. O, Gud! om det icke äl Din vilja att jag skall få behålla min son, mitt lif enda glädje, så sluta åtminstone hans lidande och tag honom snart till din himmel! Hon lutade sig ned öfver vaggan och det tyckte: som om hennes bön hade haft en välgörande verkan ty den späda tycktes få några ögonblicks lindring han vred sig icke mera — han låg tyst och en stil la slummer tycktes sänka sig öfver de matia ögon locken. . Då inträdde i rummet en äldre fru och frågad på fransyska: Hur är det med gossen ?) Illa, mycket illa, jag fruktar att han icke lefve! till morgonen, svarade den yngre frun på den mes flytande fransyska och med en accent, som bevittna de att hon var född i Frankrike.