mm mot honom. — Öch huru skulle det väl gå? fortfor han att tala för sig sjelf. Natiopen, sedan sekler tillbaka förtryckt, hållen i slafveri och några få individer, jemförelsevis mot den stora massan, njutande alla förmåner och frossande af det som de arbetande med svett och möda sammanträlat. Har icke adeln alltid trott och tror den icke ännu, att den ärvaf ett ädlare ämne, än andra menniskor? Har den icke njutit af alla upptänkliga förmåner, under. det millioner förgåtts i elände? har den icke ostraffadt fått begå alla brott, medan af detså kallade folket sträng rättvisa utkräfvits för hvarje, äfven den minsta: förseelse? — Och huru många; huru oräkneliga missbruk i öfrigt! — Visserligen behöfdes här en revolution, en omstörtning af sakernas gamla ordning . . dock — hvarföre uppror? — hvaårföre blod? — hvarföre makten i folkets händer — detta förtryckta folk, hvars raseri mäste Vara Otygladt och gränslöst i samma mån, som det hittills varit kufvadt och lidande? O1t de styrande hafva begått ett stort, ett oförlåtligt fel, då deslåtit det komma derhän. — Denna bullrande, rasande folkmassa, hvad är väl dess uppsåt, af hvilken känsla lifvas den? — Kommer den att göra föreställningar mot lidna oförrätter, mot de: höga sällespriserna, de dryga utskylderna? Kommer den att-begära skydd mot adelns förolämpningar, mot de våldsamma utskrifningarne till krigstjenst — med ett ord — mot despotisniens jernok ? — Se — i det fallet skulle man haaktniög för dess frihetskänsla och medlidande med dess usla belägenbet. — Men nu — vet väl denna råa, oupplysta, i mörker och uselhet födda och uppfödda massa hvad den vill eller önskar? — Äro, icke de känslor, som lifvar den, endast mord och rof, endast hämd på de lyckligt lottade? — Och att-till föremål för denna omotiverade hämnd utse just Konungen; denna milda och dygdiga Konung, som: visat så många drag af mensklighet och ett godt pjerta! — Hvad vilja de väl konom? — Kan kan ensam göra allt, förbättra