hjelp af utländska hjelptruppar, med hvilka han snart kunde vara tillbaka, åberopende sina rättigheter såsom landets enda lagliga regent. Detta borde förekommas och man anstaltade derföre så, att den kungliga familjen blef arresterad i Varennhes, på det den icke skulle hinna öfver gränsen och söka hos fremmande länders undersåtare ett skydd, som dess egna grymt nekade den: Det var just på den ofvan beskrifna milda och sköna Junidagen, som de olyckliga offren för missnöjet och det alltmera stigande folkväldet skulle hålla sitt sorgliga intåg i hufvudstaden. För en resande, hvars öga icke redan, liksom pariserboernas, blifvit vandt vid dylika uppträden och för hvilka detta, som i dag förehädes, var endäst en lek, en liten svag, knappt nämnbar förebild af hvad som sedermera hända skulle, var det kungliga tåget en högst upprörande enblick. Der satt han, denne olycklige konung, som från början af sin regering älskat sitt folk och velat det rätta, blek och dyster, men med en tillkämpad fattning, vid sidan af sin gemål, den sköna, intagande Maric-Antoinette, hvars tårfulla ögon hvilade med ömhet och en outsäglig ångest på hennes båda barn. Säkert tänkte bon i detta ögonblick på det öde som förestod dem, ty man kunde verkligen frukta allt af denna rasande folkhop, som trängde sig fram på båda sidor om vagnen, förolämpande de nu vanmäktiga herrskarne gevom ursinniga rop och ännu ursionigare åtbörder. Deras sorl, deras knuffaingar, deras hemsia skratt gaf dem utseende af ur afzrunden uppstigna demoner. och påminde om det upprörda hafvets vågor, som i hvarje ögonblick kota att uppsluka den på deras rygg sväfvande farkosten. Midt uti denna folkström syntes er ung, andelig man, hvilken mot sin vilja drefs framåt, ovilkorligen förd af den vilda hopens allt mera växande böljor. Hans svarta drägt afstack .mot packets osnygga paltor och hans mörka öga, långt ifrån att låga af skadeglädje och hämnd, blickade medlidsamt