-— pe BETRAKTELSER I ANLEDNING AF VARE LANDSMÄNS UTVANDRINGAR TILL AMERIKA. (Slut från AF 255). Betraktar man i allmänhet bondens lif här i Inordes, och bedömmer det utan partiska illusioner, skall man säkert finna önskan om en förändring ganska naturlig. Kan han genom ett outtröttligt arbete året igenom utestänga hunger och köld från sin boning, då prisas han lycklig. Men huru ofta tillintetgör icke en enda frostnatt eller annan npaturhändelse, hvaraf vårt nordliga klimat uppvisar så många skiften, hela årets möda och arbeten, framställer för honom den långa vintern dubbelt mörk och gör den i verkligbeten fruktansvärd. Hvilken lön kan han slutligen, då allt Jyckas, tillvinna sig och de sina för dagens släp och tunga? En sydbo, en lazaron, skulle endast af nöden kunna tvingas att deltaga med honom i hans njutningar. Man ropar till honom om förnöjsamhet och tarflighet. Kommer detta råd från den, som har mer än nog att tillfredsställa iifvets verkliga behof och som uppdrifver sina lefnadsnjutningar så mycket i likhet med sydbons, som det i ett så nordligt lånd är möjligt, samt måhända det oaktadt klagar öfver näringsbekymmeor, så må väl-ett sådånt råd verka mera till bitterhet än till undervisning hos den såsom ringare ansedda klassen. Och hvilka af hans npjutoingar vill mar vål att ban skall kunna afskaffa? Bränvinei,s svarar man, och visserligen på goda skäl. Ty änskönt bonden i allmänhet endast njuter detta någon gång om året vid högtider och gillen — ett sätt att njuta deraf, som är långt mindre föraktligt än stadsboeas regelmässiga snap;sandes — och änskönt mycket talas till undskyllan för en sådan pjutning hos ett folk som har så ringa anledning att tillfredsställa det menniskan naturliga behofvet af afvexlieg och retningsmedel för gommen, i synnerhet i ett kallt klimat der erfarenheten utvisar att frestelsen är så stor, att till och med denma last ierotat sig hos de mera civiliserade klasserna då dem är främmande för de syd-europeer, som eljest stå på meralitetezs och intelligensens lägsta trappsteg, så måste dock de förskräckliga olyckor som bränvinet i allmänhet frambringar öfver fäderneslandet falla så starkt i ögonen på en hvar som kan: och vill se, att alla vänner af mensklighet måste instämma i önskningarne oin och medverka till dess landsförvisning och med glädje skåda de framsteg, som nykterheten omekligen under sednare åren gjort ibland allmogen. Att imedlertid:i ekonomiskt afseende derigenom något synnerligt kan vinnas för den del af denna allmoge, som endast njuter deraf tillfälligtvis, det måste betviflas. Något skall mar sitta i stället; en högtidsnjutning måste uppfinnas; men svårligen torde den blifva mindre dyr än fiakelfröjden. Flera och större inskränkningar erfordras. Men hvilka skola de vara? Skall bomden måhända inskränka allt, soma ej hör till lifsuppehällets strängaste fordringar? Minga hbafva nästan icke känt mera; många hafva svårighet nog att tillvägabringa så myckesg, och många hafva mindre. Menniska skulle han ej vara, om ban icke kände behof af mera: om han, då han trodde sig hafva ett val, föredrog ett sådant lif framför ett, som vore rikt på njutningar. Man sätte sig in i hans ställning; man öfverväge den kraft han i sin uselbet måst använda; man värdere de frukter som har genom en lycklig skörd vinner; man skide, efter en bans hopp förstörande frostnatt, med honom ut i den långa, mörka vintern; man följe honom i bans boning, betrakte hans barnflock, besinne lifvet der; man tänke sig att nu förestå ännu större försakelser, nu hota vintern och hungern, hvarifrån räddning nästan är otänkbar, och att det endaste hoppet är — gäld; — sannerligen man synes icke : böra förtäånka honom, om han frestas att flytta bort från ett sådant lif. Erfar man derjemte, att det på jorder ännu finnes lediga landsträckor, der en man på några månaders tid kan upprödja nog åker för att gifva riklig bergning åt hans familj, att jorden der, utan gödning, bär rika skördar, att den långa sommaren der tillå