Och något ovanligt, något oerhördt var verkligen på färde. Hela den kungliga familjen, stadd på en resa till rikets gräns, hade blifvit arresterad i Varennes och återfördes nu till Paris under militärbevakning, alldeles som andra fångar. Timmarne skredo, solen började skrida mot vester; man väntade snart den utomordentliga anblicken af tågets ankomst, hvarföre en oräknelig skara af samhällets afskum redan begat sig till stadsporten, hvarigenom de ädla fångarne skulle införas, för att mätta sina vilda, itskefulla bliakar med åsynen af en Konunga-familj i bejor. Med glädjesorl begåfvo de sig åstad för att möta den olycklige moiiarken, som med de sina återfördes bland dessa vilddjur. Hvilken tafla! — Det var icke de förtrycktas seger öfver förtrycket — det var uselhetens och trasornas triumf öfver bögheten och purpurn. . Redan den 5:te och 6:te Oktober 1789 hade man sett ett prof på hved frenska pöbeln var i stånd till. Ludvig XVI, en af de ädlaste och dygdigaste monarker som någonsin sutit på Frankrikes thron, hade då varit nära att med maka och barn falla ett rof för det otyglade folkraserist. Ludvig vistades och häll sitt hof i Versailles, liksom alla hans före. gångare gjort, men ett rykte hade spridt sig blang folket i Paris, att Konungen ämnade resa bort ur riket och såmedelst lemna aristokraterna full frihet att förtrycka nationen ännu värre än hittills; man hade äfven sagt, att Ludvig ämnade upplösa nationalförsamlingen. Tvåhundratusen manniskor, bestående af män, qvinnor och barn, beväpnade med pikar, lioP och yxor samt alla tillhörande de aldra. lägsta samhällsklasserna, hade derföre marcherat till Versailles, i afsigt ats till Paris återföra Konungen och nationalförsamlirgen. Man vet huru detta uppror slutades, man vet att, sedan mördarne inträngt ända till Drottningens rum och redhuggit hennes lifvakt, den kongliga familjen nödgades resa till Paris, omgifven af den sorlande pöbelmassan, som på