Aftonbladet – 4 november 1842, sida 2

RENSAT STR nn missödet: att möta någon af sina gamla bekanta, eller någon f.-d. skamrat; huru skulle det se ut? Dessutom, påstod han, är detta ej göromål för en karl. -Johanna hade ej betraktat saken under denna synpunkt, en suck var derföre hennes enda svar. Jag har nog annat i sinnets, förtför mannen, jäg skall söka till att få sälja det här kyffet, jag börjar riktigt att tröttna vid det här inskränkta lefnadssättet oeh ditt eviga säckande och pustande. xwOm jag suckar, svarade Johanna, så är det ej utan orsak. Nå om jag gjorde det hade jag väl större skäl dertilla, genMälde den retade husbotden; bar jag nånsin haft någon glad dag på flere månader? Nej jag blir vid mitt beslut, att med all gevalt söka till att bli af med detta gamla ruckle. Jag ämnhar söka få rum i staden, jag kan der få tillfälle till föttjenster. Å ja, jag har många Planer, vi äro båda ungå ännu. Om jag blir anställd, som jäg tror, vid biljarden, så kan du bli tvätterska. Båsta måns, ropade Johanna ifrigt, hvad tänter du på, för Guds skull gör oss ej husvila; i denna koja är jag född och här villjag gerna dö. Till tvätterska duger jag ej. Ack! kunde du bloti skaffa dig någon liten förtjenst, s0m kurde bidrega till husbållsutgifterna, så Vore vi så lyckliga. Jag ville också bedja dig Om en:annan sak, det ärs, sade hon under sörekninvgar, patt du ej så ofta, och isynnerhet ej på förmiddagarna, gick fill krogen. Jag gåt till krogen eller hvarest jag behagarn, svarade den högst oblida Boman; shar ej din ömt saknade Hörnsten sagt dig, att !det ej kommer hustrun vid, hvad: mander finner för gödt att beslutals Han gickealdrig på krogens, snyftade Johanna. Men jsE vill gå dit, och gör det genast, skrek Bomän och skyndade ut. 40 Gud! hån går ändå, och ser likväl min? tårar och min Bbblägerhet,s sade Jobanna vidsis sjelf. Hennes hjertas klappande hotadeatt spränga det svidande bröstet; det svindlade för den