Aftonbladet – 4 november 1842, sida 1

genting lärt, blott att göra strutar, väga mätt och fermt sköta expeditionen i kryddboden. Han hade blott sett på sin snåla patrons bästa och alltid tjenat så ärligt, att han med alldeles tomma fickor nu var sin egen herre. Några annonser i tidningsarne, utan resultat, och hans tärai.de kärleksqval hotade att tillintetgöra den gnista al tankekraft, som återstod. I denna spänning af vanmakt och förtviflan råkade Boman en ung, af-sig kommen handlande, hvilken ru för tiden var kommissionär för ett handelshus och som föreslog honom att göra honom sällskap till Ri. za, dit han just vid det laget ämnade sig. Boman hade intet val öfrigt, och vi lemna honor derföre, för att åter :träffa honom hos den ungsz enkan. Den godhjertade Johanna och sjelfva.den gam. la Carin afhörde med uppmärksamhet och deltagande Bomans berättelse om sina öden ock motgångar. Så mycket hade han ändå lärt på sina resor, att han visste ställa sina ord så, at de gjorde verkan, ty allt hvad han berättat, stoc lifsiefvande för Johannas minne, och ingen blund fick hon i sma ögon hela guds långa natt, ni hon kom att tänka på allt hvad han utstått a kärlek till henne. Hon påminte sig hans pm bleka, magra ansigte; hans väl fina, men ickt alls för hans kropp sydda rock, det smutsiga framtittande, ehuru noga instoppade halslinnet de snedgångna stöflarna och dylikt. Dessa tan kar, som i sig sjelf blott vittrade om ett mensk ligt deltagande hos Johanma, lade dock grun: till känslor, ganska våidliga för hennes lugn. Det dröjde ej länge förrän Boman blef en hvar dagsgäst hos der unga enkanp, och som den vack