Aftonbladet – 3 november 1842, sida 3

nästa gång,. Nå, som du vill då, kära barn, sade gumman, intet är det min mening att visa manhaftighet; men Nils och Jonas äro välde aldra vackraste namn, som finnas; och då nu Hörnsten heter Jonas, så tycker jag det är mera passande, än att ge gossen et: tåcke der heuniogs namn. Om ett par år hade hushållet ökats! med ännu ensom och mor Carin fick nu sin vilja fram, och pojken erhöll det för hennes öron så skönt klingande namnet Nils. Det torde vara öfverflödigt nämna, det Jehannas giftermål, som nu varat i 6 år, var ett ibland de lyckligaste. Med öm huldhet skötte hon sisa barn och sin gamla man. Alltid var hon glad och vänlig emot alla menniskor, höll rent och trefligt i sitt hus, samt skänkte sin omgifaing all den välvilja, som stod i hennes förmåga. Hon hade nu sjelf 2:ne kor, och knotade icke derpå, att deras skötsel ökade hennes göromål; det ökade också förtjensten, mente hon. Mjö:k-Carin kunde nu ej mera bära mjölken till kunderna: ett fall på gatan förliden höstas hade förorsakat gumman en total lambet i Venstra sidan. I följd af sina plågor var gumman urståndsatt att något annat företaga än efterse barnen. N En söndag, sedan Johanna i sällskap med sin man och sin älsta gosse åhört en herrlig predikan i Ladugårdslandskyrkan, gingo de vid utgåendet derifrån, i anseende till Julidagens bebagliga väderlek, omkring en stund på kyrkogården, ibland grafverna. Här Johanoa, sade Ilörnsteo, just bär vidiag, önskar jag du kunde få min grafplats; här vere så trefligt för dig och