Aftonbladet – 3 november 1842, sida 3

—— — ——na cech de granna hästarna. Johannas tankar kunde ej skilja sig ifrån sitt hem; knappt en timma hade förflutit och hoa beslöt att återvända. Klockan slog just ä i kyrktörset, då hon steg in genom sin port och hörde sin mor ropa: hjelp! hjelp! Hon skyndade förskräckt in och fann den lama sängliggande modren förtviflad af skrämsel, och sin goda, bulda man död. fan bade, under det han med ljudelig stämma läste i bibeln, hvilket ban brukade göra hvarje söndagseftermiddag, blifvit angripen af en slagfluss, som i samma stund slutade hans fridsamma lif. Der låg han nedfallen på golfvet, bredvid honem bibeln, som tillika nedbalkat. Några bloddroppar ifrån hans mun hade fallit på de sista ord han läst, B:te, 6:te, T:de och 8:de verserna, 44 kapitlet af Salomons Ordspråksbok. Johannas uppriktiga sorg, och till en böre jan förskräckelse och förtvflan, öfver sin förträfflige makes förlust, kan hvar oeh en, som öfvervarit dylika sorgliga tillfällen, föreställa sig. Hastigt blef denma fridens och idoghetens bydda ett sorgens kem. Gråterskor och grannar, som visste att huset stod på goda fötter, samt kanske äfven spekulerade på delfående af begrafnings-stekeo, infunno sig talrikt, för att bekla sorgen. Det blef också en låvg tid tomt och ödsligt efter den alltid muntre Hörnsten; — men, det är en gammal häfdvunnen sägen, att tiden läker alla sår; med Johanna inträffade det äfven. Den som nu mest saknade den salige döde, var gamla mjöik-Carin, som förlorat sitt ständiga sällskap, och med hvar dag D!ef mera skral och gnatig. (Forte. följer.)