Aftonbladet – 3 november 1842, sida 2

der. Gamle Hörnsten gick emot henne med en förlägen blick. Johanna,, sade han, psäg mig ett ord, har mor Carin sagt dig något om det der andra?. Jobanna teg och sysslade om med mjölkbyttorna. Vet du då ej om att jag bar dig kär? yttrade han med. högre rös!. — A jo, mor har sagt mig alltsammans, genmälde fliekan, men jag vill aldrig komma ifrån mor, och tycker Hörnsten är liksom för gammal att bry sig om mig. — Jag är frisk och rask, Johanna lilla, och du skall aldrig träffa någon, i hela din lifstid, som älskar dig mera än jag, Gör som du har bjerta till med mig, jag vill inte plåga dig; men det säger jag dig för sannt, att försmår du mig, så ger Jag krafset, jag har, till fattighuset, och lefver mina återstående dagar der, på försörjningen, 1 mörker och sorg. En tår fuktade gubbens ögon och en suck qväfde rösten. .Besinna hvad jag nu förtrott dig; har du icke lofvat din tro till någon annan, så tänk på mig, som älskar dig troget, till mina ögon upphöra att kunna skåda dig.s Johanna var rörd, den gamle hedersmannens ord hade trängt till hennes hjerta. Med välvilja räckte de hvarandra handen; det svaga, oerfarna bjertat kände sig besegradt, hon Jofvade honom att blifva hans trogna vårdarinna, hans hustru, ej af kärlek, men af medlidande, af tacksamhet och af lydnad för sin mor. ps Redan veckan derpå blänkte förlofningsringen på den vackra Johannas hand. MHörnstens virdfolk och hans närmaste bekanta, som länge spekulerat på att medelst testamente eller gåfvor uliskansa sig gubbeas tillasförmögenhet, blefvo högst förtretade öfver Hörästens. galenskapTatt se I ifömsy gm