Aftonbladet – 3 november 1842, sida 1

Måns, utgjorde de enda föremålen för hennes kärlek; deras smekningar och skötse!n af några blomzrukor de enda nöjen, hoa förstöd att skatta. MjölkCarina hade em egen liten gård nära Tyskbagarbergen, ifall man så kan kalla en liten enstaka koja med bredvid vårande potatisland och en liten trädgårdstäppa. . Gumman Carin var es oråentlig menniska, som uppfödt sin dotter på samma enkla vis, som hon sjelf det, blifvit. I det lilla husets enda rumirådde den största snygghet och ordentlighet, öch eburu endast nödtorftig utkomst var möjlig att viona på de båda qvinnornas förtjenster, rådde aldrig brist eller oro för morgondagens behof i deras boning. Carin visste dock attsförsäkra sig om högsta ordet och att skaffa sig gehör. Johanna var lydig emot sin mor, både. af böjelse och fruktan, ty mjölk-Carin hade hvad man kallar skinn på näsan. Ibland: de kunder, till hvilka de lemnade mjölk; befann sig: äfven en stenhuggare, en gammal ungkarl, som öfver hela Ladugårdslandet ansågs för att vara en täter: gubbe, d. v. s.; Gubben hade litet murklor sen den goda tiden, då:stora operan och iprinsessans ihus byggdes; han kunde då hafva i hvarje vecka sin silfverplåt i besparing på arbetsförtjensten,: utom driekspengar för någon gång, då öfverdirektören skickade honom med bref tiil fru V.: på Badstugugatan. Han var då säker om en hvit slant och ett :glas mallaga at fruns egen hand och 4 styfver af. salig menskan öfverdirektören, som annars aldrig gaf: ett runstycke till ågon. Det dervar gubben Hörn: sten mycket road af att flera ginger berätta för mor Carin, och huru han lagt: ihopslant wid slant, tills han samlat en liten vacker summa,