Aftonbladet – 3 november 1842, sida 1

TVENNE GIFTERMÅL. AF QUINTINUS. Vänta, lilla vackra jungfru! ropade unga her! PfAfMfz, en munter och sprättig kryddbobetjent som höll på att väga upp ett pirslod kaffe til en fet-madam. ,Vänta, det är väl ej så rasand: brådtom, vill: hon intet hålla till godo litet bröst socker, lilla sockerungel, — Jag tackar så mycket men jag har inte tid,-sade den vackra flickan och sprang hastigt som: en väderil sin kos. Sat unge, som aldrig låter tala vid sig! mumlade Pfi? fig missnöjd: Var inte det mjölk-Carins flicka? frågade madam Setterberg, i det hon emotto kaffestruten. Jo vissto, svarade Pfiffg, den flic kan blandar man ej bort ibland andra.s Kantän ka, Gudbevars väl, annat fölks barn äro ocks välskapaden, fräste medamsn, i det hon kastad en arg blick vid bortgåendet på den unge han delsmantien, som svarade irom tänderna: det ä skada bara, att de kunna skrämma folk vid dags Jjus., Hr Pfiffig var icke den enda, som fan: mjölk-Carins Johanna rätt tick, man hade all mänt gifvit henna:namnet den vackra Johanna Hon hade nu vid .pivogsttiden fyllt 48 -år, oc som både mor och dotter försörjde siz med kring bärandet af mjölk till flera hushåll, så ådrog si flickans skönhet mångas uppmärksamhet. Joban na var den, som minst fäste sig dervid, ty hö var för mycket allvarsamt :och :sedsamt uppfo ;strad att tro hvad manjollrade om hennes per son; hennes hjerta var för innerligt -fästadt vi att ;sköta sina barnsliga och husliga åliggander Hon tyckte:sig dervid så lycklig, så glad. Mc dren, grönsiskan och katten, den gamla: enögd