Aftonbladet – 2 november 1842, sida 3

På ett tecken af påfven drog sig hans uppvaktning tillbaka; då berättade kardinalen i korthet Benedettas historia, och efter denna berättelse, som påfrven och Metastasio afhörde med djup rörelse, och hvarunder Diva, darranda af sällhet, dolde sitt ansigte, fortfor han: — Så många uppoffringar borde hafva ett slut. Efter att länge hafva borttrånat i ett hopplöst lidande, på det ömmaste vårdad af min systerson, prins Josef, afled donna Maria Acquaviva i Montpellier, två dagar före enkegrefvinnan. Vid sin ankomst hit gaf mig don Josef del af dennma sorgliga underrättelse; han uppdrog mig att för sig anhålla om nåd, först af eders helighet och dernäst af Benedetta, för hvilken jag bestämdt förbjudit honom att yppa detta dödsfall, af fruktan att något beslut kunde fattas af detta mitt kära barn, hvilket hvarken vore öfvereasstämmande med mina eller min nevös önskningar. — I betraktande af edra höga egenskaper eminens, vilje vi hafva medgifvit eder nevö vål förlåtelse; det återstår således att söka denns ädla dams och ryktbara talangs; och om våra ord kunde utöfva något inflytande på hennes beslut, skulle äfven vi bedja henne skänka er maka åt sin gemål, en fader åt sitt barn. Benedetta föll till påfvens fötter, dem hor fuktade med sina tårar. — Stig upp, prinsessa Acquaviva, sade m påfven, med ett nådigt småleende. Vi upp draga åt eder onkel, kardinal Anfossi, och vå gemensamma vän Metastasio, att hemföra er til eder gemål,