Aftonbladet – 2 november 1842, sida 1

SÄNGERSKAN I. Å (Från Franskan.) Den lysande kavaljeren, stolt att hafva aflagi sin första lärospån i galanteri vid de mest renommerade hof i Europa, ädlingen med det afgörande ordet och öfversittarlynnet, hvilken likasom af medömkan kastade en föraktfull blick på detta samhälle, som ban hoppades göra underdånig! sin filosofiska nyckfulla vilja eller sina högförnäma kärlekssvagheter, hade helt och hållet för. svunnit unrder det konventionella äktenskapets isande intryck; det var icke längre denna säker het i uppträdandet, detta sjelffirtroende, som hänfört ynglingen till så minga excesser; man såg, att sorgen hade passerat öfver hans panna. och att de redan hölio på att !jusna, dessa yppiga, svarta lockar. Hans ansigte hade någonting betryckt, något dystert, och i bans alltid sisliga, mea numera djstra ställnicg, kunde man läsa hela historien om en olycklig samvetsqvalens a!la minnen. Han framträdde darrande och orolig, med blicken uteslutande fästad på henne, henne ensam, och liksom dröjande på sina steg. för att bättre samla sina sinnen eller för att beundra henne med hela ytterligheten af sin fordna kärlek. — Benedetta, sade han efter en paus, huru mycket ondt bar icke er flykt gjort mig! O hvad jag är lycklig, att efter en så lång skiljsmessa ändtligen få återse er! Diva var icke mindre upprörd än don Josef; men, vån alt kämpa med sina passioner och kufva dem under sin vilj:s makt, behöll hon nog köld för ait svara: Jag har känt er gorg, don Josef; den har varit välgörande fir min egen. Numera bör jag dock icke afhöra uttrycken deraf. Fremmande för hvarandra, hafva vi hvar och en skiljda pligter att uppfylla. — År det med dessa isande uttryck ni mot) So ÅA. B. Nr 249, 250, 251, 259 och 253.