Aftonbladet – 2 november 1842, sida 1

— Hvarför då denna hårda ton, min Bene-! detta, detta kalla, cirklade sätt, detta förakt, som trycker min själ som en samvetsförebråelse? — Det gifves i lifvet händelser, som mar; hvarken kan förutse eller hindra. Vår skiljsmessa hörde till dessa. Den medförde-för-er ett tvunget giftermål, den gaf mig friheten. — Och ni vill begagna er deraf? Ni tänker icke på, alt mellan 0ss gifves ett olösligt band som det skulle vara ett brott att sönderslita? — Jag delade felet med er, min prins, oeh i detta fall ..:. — Ni skulle gjort ert val? ert hjerta skulle öfverlemnat sig åt en annan kärlek? Ni är icke rer se — Jag är alltid Benedetta; ni, don Josef, ni har utbytt er grefvetitel mot prinsvärdigheten. — För detta vältaliga lugn darrade Acquaviva, liksom skulle Benedetitas ord kastat en förfärlig dager i hans inre. Han korsade sina armar öfver bröstet, liksom för att nedtrycka sina rörelser, och svarade med en passionerad häftighet: — Ni förklarar således, att någon annan kan söra anspråk på er hand, att ni är färdig att belöna hans kärlek? — Jag förklarar, att jag känner hvad som anstår 0ss begge i vår ställning. Don Josef skali utan: tvifvel finna, att det icke är möjligt ati ortsätta ett dylikt samtal. — Nå väll Ni har rätt, signora; jag bar inga rättigheter öfver er, men jag har sådana öfver min son. Lik:om för att straffa mig, har försynen gjort mitt äktenskep ofruksamt, detta äkenskap, som jag, utan er flykt, aldrig ingått.. rt barn är mitt. I himmelens ögon och i laens är ban legitim arfvinge tili namnet Acquaviva. Jag återfordrar honom i familjens namn. jag adopterar och erkänner bonom. — Ni vill skilja mig från min son! utropade Diva; detta skall icke ske, ers excellens, Jag.