Aftonbladet – 2 november 1842, sida 1

tager mig; är det med denna förtviflande köld ni upprepar dessa förfärliga omständigheter? Och ert bjerta har ingen del i ett sådant språk, ni bedrar er, signoral — Nej, min prins; vind tilbaka från eder villfarelse; jag har älskat er, kanhända så, som man endast älskar i himmelen, men denna kärlek har något utplånats under tidens hard; der vore numera et brott. Må det oss emellan icke mera blifva fråga om den. Hvad önskar ni al nig, don Josef? — Vet jag det, Benedetta? :Jag älskar er, som jag älskade er under de första sköna dagarne af vår förening, jag älskar er kanhända mer, än j:g någonsin gjort det. Jag kommer tili er, olycklig genom det förflutna, det närvarande men ärnu mera olycklig för det tilltommande, och från edra läppar, der en motbjudande vär. dighet efterträdt ömhetens språk, kommer icke ett ord af medlidande, ett ord till tröst. — Jag trodde icke, att den rike och rmäöktige prins Åquaviva någonsin behöfde:den arma sångerskans tröst; men om ni tror er vara beklagansvärd, nåväl, don Josef, då är jag färdig att ömma för ert lidande. — Ack, detta ord, Benedetta, denna ton, hvad de gjorde mitt hjerta godt! Ni älskar mig såledas ännu? — Ni har icke förstitt mig rätt, excellens. Jag älskar er icke, jag kan icke älska er, utropade hon med en liflighet, som förrådde hennes förvirring. — Ja, svsrade den Josef, j:g vet att jag va; ag ett ögonblick, att jag gaf vika för en blind Iregirigbet och uppoffrade ett bjerta, det fullkomligaste, det ädlaste, för en förmögenhet, som jag nu föraktar. Alskade Benedetta, jag har lilit så mycket, att jag barrättighet till förlåtelse. — Jag förlåter er ock:å, jag håller er räkning både för er lydnad mot er mor och edra Ni tanden,