smhetens makt öfvertala henne att vara så förnuftig och afsäga sig det. De talade ännu om henne, hennes framtid och hennes talang, då, vid afvikningen till Via di Condotti, don Josef Acquaviva står midt framför dem. Vid åsynen af Palestri, som af öfverraskning studsade tillbaka, skyndade prinsen emot honom. — Maestro Palestri, sade han med kort och befallande röst, jag är nyss stigen ur vagnen, och det första jag får höra är, att Benedetta är i Rom. Min onkel sjelf var den, som underrättade mig härom. — Hans eminens har icke bedragit er, min prins. — Jag måste se heane, hör ni! jag måste se henne, fortfor don Josef; min heder, mitt lugn äro fästade vid det samtal jag fordrar af henne: ädelmod. Vill ni vara god och åtaga er att utverka detta? — Jag skall lemma henne del af ers excel lences önskningar. — Benedetta skall samtycka då ni förklara benne, att ett sådant samtal sker med kardina: lens vetskap och samtycke. Jag räknar på er min vin, ty jag känner det inflytande ni ege öfver denna ädla varelse. Och i detsamma aflägsnade han sig, lemnand Metastasio och Palestri i en serdeles förvåning Begge två återvände skyndsamt till Diva; d berättade henne hvad som passerat, hvad do! Joset begärde af henne. Benedettas panna blek nade hastigt, hon darrade, som om hon inföj sina domare skulle väntat på sin dödsdom. Me detta varade endast kort; hon reste sig efte detta första stormande intryck och svarade be slutsamt: