Aftonbladet – 1 november 1842, sida 2

er själ, liksom den redan gör det i mitt hjerta. Den -bandling, som kunde kompromettera don Josef, är tillintetgjord. Det finnes icke mer några spår efter detta äktenskap. Var tyst, nådigste herre, lyft icke en flik af den slöja, som för verlden endast skulle blotta sorg, skymf och olycka. — Det må vara som ni vill då, signora. Jag går in på att göra mig tystnaden till en sträng piigt; men med vilkor, att det stundom mitt vara mig förbehållet att komma och hembär: Diva den vördnad och den aktning, som nii si rikt mått förtjenar. Medgifver ni mig denna yn nest? får jag från i dag räkna mig bland edr: vänner, Diva? — Jag vågade icke be om denna nåd, ers emi nens. Men jag emottager den lita uppriktigt som ri erbjuder den. Låt oss vara vänner, hi kardinal, men, då himlen icke velat det, — al drig slägtingar. Båda reste sig från divanen. Koesrdinalen to; farväl af Benedetta och halföppnade dörren, mer möttes i detsamma af Metastasio och Palestri hvilka med förvirrade miner och resklädda mer största otålighet och ångest väntade sångerskan hennes yttre förmak. . — Men mina herrar, hvad i all verliden stå på? är det någon olycka som hotar? Hvarföj dessa kostymer, dessa reskoffertar? Amnar Me tastasio öfvergifva kapitolium för Schönbrunn! Ämnar Palestri, vår gamle Palestri utbyta Six tinska kapellet emot det kejserliga? — Vi följa vår Diva, ers ewmwinens, vi re: med henne, svarade på en gång poeten och tor sältaren.