Aftonbladet – 1 november 1842, sida 2

Ran rn enn RN nn ann nn mand — Resa? Och hvarför? På kardinalens förundrade min och leende ansigte hade Metastasio icke svårt att förstå, det något irriterande eller något, som kunde tydas på förföljelse, alls icke förekommit vid denna sammankomst. — Hvarföre? frågar ers eminens, återtog ban. — O min Gud, derföre, att Diva vill lemna Rom, att postbästarna redan vänta, att det är mig omöjligt att skiljas Vid henna. — Ni är en god vän; Metastasio; jag vet det af gammalt, forfor Diva; jag bade icke behof af detta tiya prof, som Di och Palestri gifvit mig; men hans eminenss besök har lugnat min oro; herr kardinalen .... — Kardinalen Anfossi är alltid en af edra uppriktigaste vänner, signora. I händelse af någon fara, icke trolig efter detta möte, skall han bli ert stöd, er beskyddare. Er Palestri och Metastasio, som äro Divas förtrogne, tager jag högtidligt till vittnen på den tillgifvenbet, den o7 rubbliga aktning jag hedrar mig att skärika henne. Jag autoriserar eder, jag ber er derom, sorå en ynnest, Jåt det öfverallt bli bekapt, att ja icke Känner en qvinna mera dygdig, mera värd samhällets aktning. — Denna förklaring är således icke något pass, nådigaste herre? frågade Palestri. — Ett pass — ack! jag förstår. Vid början af det samtal jag begärde med Benedetta, trodde ni, att jag som slägting och vän med Acquaviva kom att bortröfva henne från Rom. Ni bedrar er, mina herrar. Hon är fri bär, som öfver alit, och detkära barnet, tillade ban under en välvillig rörelse-nied handen, är en så beun