der, att på nytt öppna källan för hennes tårar, att taga sin plats vid hennes örngott, att återkalla under en plågsam sömnlöshet evigt lefvande minnen, en alltid djup kärlek, en smärta, den tiden icke försvagat. En lång tid förflöt för Begedetta under detta ombyte af ytterligheter i tusende former, under en saknad, som verlden icke kände och hvars upphof hoc icke ens anade. Diva, som af sina vänner, af sina entusiaster bekransades med en nästan himmelsk gloria, och omgafs med blärdverk af alla slag, blef kallad till Milano, Florens, Genua, Venedig, efter att af den italienska dilettantismen erbålla sanktion på det rykte, hon vunnit i Ne2pel. Öiverallt erhöll hon samma smickrande emottagande, öfveralli börde hon samma loford, öfverallt väckte hon samma förtjusning. I Milano som i Venedig eller Florens, eller på hvilka andra teatrar, hon samtyckte att uppträda, var hon alltid Diva, alltid hopens älskling, al!tid salongersas prima donna. Men då man föreslog henne att resa till Rom, då man för henrne gjorde ett undantag från de reglementen, som den tiden i den heliga staden förbjödo qvinnor att uppträda på scenen, och remplacerade dem af mmusicon, hvars obestämda röst utgjorde er skam för menskligheten, vägrade Diva denna sista hedersbetygelse. Hon ville aldrig draga fördel af den dispence, Rom medgaf till hennes ära. Hon motstod till och med Metastasios höner, hvilken poet fö hennes skul! tycktes håfva glömt det ädla beskydd, hvarmed den stora herrskarionan Maria Theresia öfverbopade honom. — Nej, mistare, sade hon, då hen blef för enträgen i sina böner, tala aldrig om Rom; der har jag varit så olycklig. — Jag förstår, sade poeten, hjertats sorger .. ... inte så? den första bedragna kärleken? Ack, Diva, huru ofta ni bämnats! huru mången har icke er skygga dygd låtit umgälla det oförlåtliga felet af en glömska! Det är icke att visa